Intet. En flört med Lucifereffekten och om gruppers makt över individer.

"Ingenting har någon betydelse, det har jag vetat länge.Så det är ingen idé at göra något, det har jag precis kommit på"

Så inleds Janne Tellers roman Intet. Direkt därefter lämnar Pierre Anthon klassrummet och övriga klass 7a, klättrar upp i plommonträdet som står på hans gård, och som de forna klasskamraterna passerar varje dag på väg till skolan, och hånar dem när de går förbi eftersom de tror att livet är något annat än en resa mot döden.

Övriga elever i klass 7a bestämmer sig för att bevisa för Pierre Anthon att livet visst är meningsfullt, och för att göra det börjar de samla saker som är betydelsefull i en hög inne i ett gammalt nedlagt sågverk. Reglerna är enkla, den som av gruppen har tvingats ge upp någonting får bestämma vad nästa person ska lämna. Men var går gränsen? Vid ett par sandaler? En förlorad oskuld? Eller en död lillebror?

Jag har använt den här romanen många gånger på gymnasiet i kursen svenska 1, men i år lät jag alla mina åttor läsa den. Min upplevelse tidigare år är att de flesta fastnar för boken eftersom den är relativt kort och dessutom lättläst, med en intrig som fångar. Även de som inte gillar själva historien har ofta mycket att säga - det är svårt att inte ha åsikter om en grupp trettonåringar som våldtar, skändar gravar och lemlästar varandra.

Även nu föll det väl ut. Vi läste boken under tre veckor, och hade två stopp på vägen där vi redde ut vad som hade hänt och där jag hade möjlighet att se att alla var med på tåget. När boken var utläst fick eleverna en slutuppgift där de bland annat fick diskutera realistiska och surrealistiska drag som de hittade i den. De flesta tyckte att det var gruppens handlingar som var det surrealistiska - inte skulle någon skära fingret av någon annan bara för att ytterligare en person hade bestämt det! 

Jag försökte ge eleverna lite fler kopplingar utanför boken, och tänkte högt om mitt möte med texten. Jag berättade hur jag, i ett första skede, tänkte att det verkade overkligt att barnen skulle göra alla de här hemska sakerna, men hur jag sedan kom att tänka på de amerikanska soldaterna som misshandlade och kränkte fångar i ett irakiskt fängelse - där fanns ju en likhet. Vid rättegångarna för dessa militärer säger de att de inte förstår hur de kunde göra vad de gjort, men att det var en helt logisk sak att göra i det ögonblicket, i den situationen, med de andra människorna omkring sig.

Vidare pratade jag om The Stanford Prison Experiment, där en grupp forskare, under ledning av Zimbardo, delade in en grupp psykologistuderande i hälften fångar och hälften fångvaktare. Källaren på universitetet Stanford användes som fängelse. Omgående anpassade sig personerna till sin grupper, och fångvaktarna hade inga problem att straffa och förnedra fångarna. Redan den andra dagen startade fångarna ett upplopp, och fångvaktarna började plåga fångarna även nattetid när de trodde att forskarna inte såg dem (experimentet pågick bara dagtid). Efter sex dagar avbröts experimentet eftersom våldet hade blivit outhärdligt. 

Zimbardo har för några år sedan kommit ut med boken The Lucifer Effect - How to Make a Good Person Evil, och jag hittade en artikel som diskuterade den boken. Eleverna fick läsa den och diskutera innebörden av situationsberoende handlande, och sedan igen försöka knyta det till romanen de läst. Och nu börjar de kunna se att det inte alls är gruppens handlingar som är overkliga. Det är helt andra saker. Pierre Anthon exempelvis, trettonåringen som tillåts hoppa av skolan och sedan tillbringa sina dagar i ett plommonträd. Eller hela vuxenvärlden - till en början helt frånvarande, och sedan, när allt uppdagas, så är de ändå imponerade av barnens hög av betydelse. Så imponerade att ett museum i New York vill köpa den. Surrealistiskt - man vill bara skrika åt dem att ta ansvar och förklara allvaret i vad barnen har gjort!

Så, vilka lärdomar kan jag och mina elever dra efter allt det här? Jo, vi inser att vi antagligen också skulle utföra ofattbara handlingar i ofattbara situationer. Och vi finner tröst i Zimbardos ord att om vi kan acceptera att människan fungerar på det här viset, då kan vi faktiskt förändra det.

Jag tänker att jag ska knyta ihop hela projektet med att visa The Wave. Då har vi fått fundera på det här så pass mycket att vi kanske faktiskt kommer ihåg det. Och först då kan vi försöka förändra det. I en tid när vi från så många håll utsätts för "kampanjer" som vill skapa ett "vi" och ett "de" är det här kanske en extra viktig lärdom att ta med sig? Det finns en fara i det, och det behöver vi komma håg. Alla dagar.

Den framtida dokusåpan om människorna som koloniserar Mars - vår tids "En hjältes död"?

Att arbeta med noveller är ett bra sätt att få in litteratur i undervisningen, och det passar utmärkt när du har lite tid som du vill använda på ett vettigt sätt. På min skola har eleverna varje vecka två lektioner på tjugofem minuter vardera som är tänkta att vara vikta åt läsning. För mig känns det oerhört viktigt att dessa lektioner används på ett bra sätt, att eleverna både får möjlighet att läsa och diskutera det lästa på olika sätt. Jag har inlett terminen med att läsa och bearbeta olika noveller, och nedan följer ett upplägg som bygger på läsning av Pär Lagerkvists En hjältes död.

För er som behöver friska upp minnet så handlar Lagerkvists novell om hur en man får 500 000 kronor för att stå på huvudet på kyrkspiran och sedan falla ned till marken. Mannen ses som en hjälte, och biljetterna till evenemanget säljer slut på nolltid. Mannen intervjuas i olika tidningar och alla människor i byn ser fram emot den stora händelsen, av olika skäl.

"Ett var likväl alla ense om, hur fantastisk och egendomlig denna idé var och att något sådant som detta inte skulle kunnat förekomma annat än i vår märkliga tid med dess hets och intensitet och dess förmåga att offra allt."

Nåväl, dagen kommer och mannen faller från kyrktornet och dör. Människor går, lite besvikna, därifrån.

"En förhoppningsfull ungdom offrad på det viset. Man gick missbelåten hemåt, damerna spände upp parasollerna mot solen. Nej, att ställa till med sådana rysligheter skulle då egentligen vara förbjudet. Vem kunde ha nöje av det? När man tänkte rätt efter var det ju upprörande alltsammans."

Ingången till uppgiften är att ta de tre orden konsortium, kyrkspiran och djärvt (som återfinns i inledningen av novellen) och gå igenom med eleverna. Vad betyder orden helt enkelt. Jag ger eleverna tre meningar där orden används, och sedan får eleverna enskilt skriva tre meningar - en för varje ord - där orden används korrekt. Gemensamt går vi igenom några exempel. Sedan får eleverna skriva en mening som innehåller alla tre orden. Vi lyfter några exempel i hela klassen. Det här sättet att inleda berättade Jenny Edvardsson om på sin föreläsning under SETT-dagarna i Stockholm i april.

Nu läser vi novellen - eleverna har texten framför sig och jag läser högt. Novellen är bara två sidor lång, så det tar inte många minuter. Vi hinner också lufta några spontana tankar kring det lästa innan dagens tjugofem minuter är slut. Jag skickar iväg eleverna med frågan: "Finns det någon motsvarighet till det vi har läst i vår tid?"

Nästa gång vi ses så kopplar jag tillbaka till novellen, och i mindre grupper får de sedan diskutera frågan om det finns några motsvarigheter i vår tid, och vad dessa i så fall skulle kunna vara. Vi lyfter upp tankar från de olika grupperna i helklass innan vi går vidare. Tillsammans läser vi artikeln "Flera svenskar vill kolonisera Mars" (SvD 13 januari 2014). Eleverna får sedan återgå till sina grupper och fundera - är detta att jämföra med den unge mannen i novellen? Varför? Varför inte?

Vi knyter ihop diskussionen i helklass och lägger Lagerkvist åt sidan så länge. Kanske har några tankar kring det mer allmänmänskliga väckts. Vad är vi människor beredda att offra för våra femton minuter i rampljuset i vår tid? Och på vilka sätt skiljer det sig från vad människor för hundra år sedan var beredda att offra?

Kanske fungerar det här upplägget även för dig? Det går naturligtvis att bygga in i ett större tema om man så vill, men jag tänker att det också finns något befriande med den här typen av kortare uppgifter, som trots att de snabbt är gjorda inte på något sätt gör avkall på tankeverksamheten hos varken läraren eller eleverna.

Är det verkligen skönlitteratur vs sakprosa?

Det har varit en avkopplande sommar för mig i år, och bara ibland har jag fastnat vid inlägg i mediebruset. Något jag fastnade vid var debattinlägget av Lars Melin som publicerades i DN den 17 juli i år. I sitt inlägg argumenterar Melin (docent i svenska vid Stockholms universitet) för att svenskämnet med fördel borde delas i två - ett  för det litterära kulturarvet och ett för färdigheten att läsa och skriva informativa texter. Melins debattinlägg har legat och skavt hos mig sedan dess, och jag har delvis följt debatten i olika sociala medier där det är tydligt att det finns två läger - de som tycker att läsning av skönlitteratur alltid är av godo och de som tycker att mer fokus borde ligga på läsning av sakprosa.

Jag blir provocerad av en del av Melins ganska svepande slutsatser. Det är nog ingen som inte tycker att det är viktigt att unga människor lär sig att läsa och förstå olika typer av text, och att de också förbereds för ett aktivt samhällsdeltagande genom att förstå olika typers uppbyggnad och funktion. Melin skriver att läsning av sakprosa får stå tillbaka till förmån för läsning av skönlitteratur (som ofta benämns klassiker i texten, vilket naturligtvis är en grov förenkling), och att det är ett grundläggande problem i skolan, något som i förlängningen (enligt honom) har stor påverkan på Sveriges Pisa-resultat:


"Ingen vill mena att skönlitteraturen är oviktig eller passé, men den är bara ett av flera underhållningsmedier, och dominerar inte längre (om det någonsin varit så) vare sig kvantitativt eller kvalitativt. Däremot måste det vara skolans uppgift att förmedla skönlitteraturens estetiska, emotionella och kulturella värden vidare till nya generationer. Men denna kulturinsats hjälper knappast upp några Pisaresultat." 

Jag vill gärna komma med ett tillägg i debatten då, det är svårt att se förbi de språkliga vinster som görs när vi läser skönlitteratur (och då menar jag inte skönlitteratur reducerat till klassiker, utan all skönlitteratur). Genom att läsa skönlitteratur får vi en förståelse för språkets uppbyggnad, och vårt ordförråd utvecklas. Denna språkliga kompetens är ovärderlig när vi ska läsa och producera sakprosa. Detta nämner inte Melin alls i sitt inlägg, och det är märkligt enligt mig, språket är ju grunden för all förståelse och textproduktion, och ett naturligt sätt att få till sig detta är genom läsning av skönlitteratur (och annan litteratur). Att reducera läsning av det som inte är sakprosa till en "kulturinsats" är direkt felaktigt. Vidare skriver Melin:

"Mest missuppfattat är det självklaraste av allt. Det är just faktalitteratur som är nyckeln till framgång i skolan, till högre studier och till framgång i alla något så när kvalificerade jobb. Det är bra om de unga läser våra klassiker, men det är förmågan att tillgodogöra sig en rapport eller ett pm som ger dem framgång i livet. Det är också denna förmåga som Pisa mäter.

Det är uppenbart att mycket skönlitterär läsning inte hjälper att bygga denna textkompetens. Den prototypiska romanen intresserar sig för händelser, sakprosa för saker och strukturer."

Det är tråkigt med den här typen av inlägg tycker jag, särskilt eftersom det generellt sett läggs för lite tid på all typ av läsning i skolan. I min värld handlar det inte alls om hur sakprosan får stå tillbaka för att göra plats för skönlitteraturen, det handlar om att vi läser alldeles för lite i skolan. Vi vinner inget på att se förbi de språkliga vinster som görs när vi lägger tid på läsning av skönlitteratur i klassrummet, och den rutinerade läraren ser naturligtvis till att koppla den skönlitterära läsningen till läsning och produktion av sakprosa. Istället för att försöka ge det ena eller det andra mer eller mindre utrymme så bör vi fokusera på att öka den totala läsmängden i skolan. För precis som Melin skriver så finns det mycket som lockar på fritiden, där läsningen inte alls får ta plats för många - desto viktigare då att vi vågar vika mer tid till läsning i våra klassrum.

Efter drygt åtta underbara veckors ledighet är det dags för mig att gå tillbaka till jobbet imorgon. Samma samma fast ändå helt nytt - efter nästan 15 år på gymnasiet ska jag detta läsår pröva högstadiet. Jag kommer fortsätta att överösa mina elever med allsköns läsning, och vi kommer att grotta ned oss i kioskvältare, klassiker, ungdomslitteratur, noveller och annat. Med avstamp i det kommer vi att träna på hur artiklar, rapporter, debattinlägg, instruktioner och annat ser ut och skapas, vilket språk som lämpar sig till vilken text, och varför. Så det så.

"Om vi inte har tid att läsa i klassrummet, vad har vi då tid med?"

Idag har varit en riktigt bra dag. Ni vet, en sån dag som man egentligen inte kan kosta på sig så här års när uppsatser ska bedömas och betyg ska sättas. Men jag fick den i alla fall eftersom jag har förmånen att vara handledare i Läslyftet på vår skola nästa år, och idag var det dags för det första utbildningstillfället.

Först, direkt efter det överdådiga fikat (tur att man inte är på kurs för ofta - jag skulle antagligen föräta mig rätt snabbt), fick vi en inledande presentation av kursens upplägg och bakomliggande tankar. Rätt mycket praktisk information som var så intressant som information av den typen kan vara - lite lagom alltså. Sedan fick vi dela upp oss lite, och det var då det började hända saker.

Jag hamnade i en grupp som av en mycket inspirerande, kunnig och vältalig kvinna vid namn Mary Ingemansson fick en snabb genomgång av Judith Langers tankar om litteraturens betydelse för människor i allmänhet, och för barn och ungdomar i synnerhet. Detta går att läsa om i Litterära föreställningsvärldar. Ett citat från Judith Langer själv:

"Litteratur spelar en viktig roll i våra liv, ofta utan vår vetskap. Den ger oss förutsättningar att utforska både oss själva och andra, att definiera och omdefiniera vilka vi är, vilka vi skulle kunna bli och hur världen skulle kunna se ut."

Alldeles fantastiska ord, som drabbar mig hårt. Det är ju det här det handlar om - det är ju det här som gör att boken är, och måste tillåtas att fortsätta vara, den naturliga mötesplatsen i våra klassrum. En plats där vi kan samlas, läsa och samtala för att på så sätt lära oss något nytt om oss själva, om varandra och om vår omvärld. Det är ju därför vi fortsätter att sätta böcker i händerna på våra elever, även fast de gör allt för att komma undan.

Dagen fortsatte sedan med olika övningar och uppgifter som alla var givande och hjälpte till att göra den här dagen så lyckad. Men det jag bär med mig hem är trots allt Marys ord, och hennes entusiasm när hon förmedlade orden till oss. Jag ser med tillförsikt fram emot den fortsatta utbildningen, och jag ser med tillförsikt fram emot nästa läsårs Läslyft. Och jag väljer att avsluta, och sannerligen instämma med, föreläsarens ord: "Om vi inte har tid att läsa i klassrummet, vad har vi då tid med?"

Ha en fortsatt fin vecka!

Panoptikon, inbillade försummade positiver och en längtan av att vara en del av det omöjliga.

Mitt i den värsta betygshetsen och medan högarna av nationella prov samlar damm har jag passat på att läsa en relativt ny ungdomsroman. Tajmingen är inte perfekt som sagt, men eftersom jag har fått möjlighet att delta i ett livesänt boksamtal tillsammans med några andra svensklärare i regi av Jenny Edvardsson (här hittar du hennes blogg) så blev det trots allt av. Och vet ni, är det någon gång man ska unna sig att riktigt försjunka i en god bok så är det nog så här års, när belastningen är så hög för oss lärare.

I alla fall, anledningen till att jag valde just Den ökända historien om Frankie Landau-Banks var att jag inte känner mig så himla uppdaterad på nyare ungdomslitteratur, och just nyare ungdomslitteratur är temat för dagens boksamtal. Mina kunskaper sträcker sig inte längre än till John Greene, så jag gick in i en bokhandel och frågade helt enkelt vad för nyskriven litteratur för ungdomar som hon kunde rekommendera. Jag fick många böcker i min hand, och jag fastnade för denna.

Frankie Landau-Banks ska precis börja sitt andra år på den prestigefyllda internatskolan Alabaster. Under sommaren som gått har hon utvecklats till en ung kvinna och får plötsligt uppmärksamhet från äldre pojkar. Hon börjar dejta sistaårseleven Matthew Livingston, och plötsligt befinner hon sig i nya sociala sammanhang och får en helt ny social status.

Snabbt kommer hon underfund med att Matthew är med i ett hemligt sällskap, ett sällskap som enbart är öppet för killar. Fast besluten att inte låta sig nedvärderas till något som är mindre värd bara för att hon är tjej börjar Frankie fundera på hur hon kan bevisa för Matthew och de andra att hon är minst lika smart, och en minst lika värdig medlem som de är.

Romanen är intressant om jag bara pratar om handlingen - den är intressant från början, och författaren leder oss genom berättelsen och får oss att vilja fortsätta vår läsning. Men det allra mest geniala är hur författaren plockar in tankar kring panoptikon i sin berättelse.

Panoptikon: I modern mening är panoptikon ett datorstött informationssystem som används främst för övervakning. Begreppet går tillbaka på den brittiske samhällsreformatorn Jeremy Benthams idéer om hur fängelser borde konstrueras: cirkelrunda byggnader med celler som tårtbitar och med ett centralt övervakningstorn varifrån övervakaren ser allt. (NE.se)

Panoptikon har också en slags överförd betydelse, du vet, den här känslan av att någon ser dig hela tiden, och därför undviker du att göra saker som du inte borde. Med hjälp av tanken och begreppet panoptikon så skapar författaren en känlsa av samhörighet, eftersom vi snabbt förstår känslan av att vara betraktad när ordet dyker upp. Något som faktiskt formar oss människor vare sig vi vill det eller inte.

En annan mycket rolig detalj för en språknörd som jag själv, är hur hon leker med språket. Matthew Livingston är något av en språklig besserwisser, och i ett samtal "undervisar" han Frankie i hur ord är uppbyggda med prefix och huvudord, exempelvis det positiva ordet information och lägger till ett prefix för att få en negation desinformation. Utifrån detta exempel skapar Frankie delvis egna ord, som hon kallar för inbillade försummade positiver. Det är, enligt hennes definition, ord som utan sitt negationsprefix inte blir ett riktigt ord, utan man kan istället hitta på ett eget. Exempel på detta är impulsiv. Utan negationsprefixet finns enbart pulsiv kvar, och det ger hon då betydelsen försiktig - alltså en motsats till impulsiv. Struktion som betyder uppbyggnad och som kommer från ordet destruktion. Underbart, eller hur!

Hur kan man då använda den här romanen i sitt klassrum? Jag kan se hur den passar inom flera teman. Dels kan den vävas in i diskussioner kring övervakningssamhället och då också den inbillade övervakningen. Till tanken om panoptikon, i den vidare betydelsen, så finns det mycket skrivet, bland annat av Foucault. Detta kan med fördel kan diskuteras för att få eleverna att fundera över tillvaron, och då både den yttre styrda och den inbillade styrda. Helt enkelt vad det är som formar samhället och människan, utan att det för den delen utövas av någon särskild aktör.

Ordkunskap blir en given följd när vi läser. Ett ypperligt tillfälle att diskutera hur ord är uppbyggda, och inte minst i andraspråksundervisningen tror jag att det här är en fantastisk bok att plocka in, av den orsaken. Slutligen har vi det här med hur förutsättningarna kan se helt olika ut enbart beroende av vilket kön vi har. Är du kvinna spelar det ingen roll hur smart du är - i en herrklubb blir du inte insläppt. Här blir det tydligt att det enbart beror tradition - ingen kan förklara varför flickor inte släpps in i sällskapet, förutom det faktum att de är just flickor, och flickor har aldrig haft tillträde dit.

Men, nu står ju sommaren för dörren, och höstens planeringar gör vi nog bäst i att spara till hösten. Den ökända historien om Frankie Landau-Banks fungerar fint i vilken hängmatta som helst, och jag rekommenderar den varmt till både ungdomar och vuxna. En fin läsupplevelse helt enkelt!

Så, nu återvänder jag till mina dammiga högar av nationella prov och fortsätter drömma om en mer jämlik värld. Och om en varm sommar med glittrigt hav och ljumma vindar!

Guldgruvan UR - varför jag använder Hej Litteraturen! i min undervisning.

För några veckor sedan fick jag möjlighet att skriva ett blogg-inlägg hos ur-pedagogerna samtidigt som jag var gästredaktör på ur skola. Det var en rolig erfarenhet och jag fick möjlighet att fundera över varför jag gillar vissa program från UR som jag använder mig av i min undervisning. Det var nyttigt i sig, för ibland inser jag att jag gör saker rent slentrianmässigt - jag har ju gjort så tidigare i år, så varför inte i år? I vilket fall som helst, jag publicerar här blogg-inlägget jag skrev då, där jag förklarar hur jag använder mig av programmet Hej litteraturen! Kanske är det någon som kan inspireras av det och få en fin ingång i litteraturhistorien?

Jag har alltid älskat att läsa! Jag lärde mig läsa långt innan jag började i första klass, och sedan dess har jag läst. När jag gick på gymnasiet och läste barn- och ungdomskunskap så nämndes bokslukaråldern - gissa om jag kunde relatera! Jag minns hur jag hängde i timmar på biblioteket, och hur jag gick där ifrån med en papperskasse med böcker i vardera hand. När mina lärare delade ut böcker i skolan och sa att vi skulle läsa dem och lämna in en recension två veckor senare så gjorde jag det. I min värld gjorde nog alla det. Trodde jag.

Nu, många år senare, och efter fjorton år som lärare så inser jag att den taktiken - dela ut en bok och be eleverna läsa hemma - fungerar ganska dåligt generellt. Antagligen fungerade det inte särskilt bra när jag gick i skolan heller, men det förstod jag inte då. Varje läsår när jag tar emot grupper av nya elever så får jag höra “jag har aldrig läst en hel bok” från flera elever. Och det stämmer nog i de flesta fall.

Hur gör vi då, för att utjämna de enorma orättvisor som cementeras mellan läsare och ickeläsare? Undersökningar visar att de som inte läser eller blir lästa för får stora svårigheter att klara samhällslivet då deras ordförråd blir alldeles för litet. Ja, läsa måste vi, och vi måste aktivt söka vägar att få eleverna att ta sig igenom litteraturen. Det är ofta lättare att få dem att tackla, ta sig igenom och ofta också uppskatta en mer nyskriven bok, och redan där har vi vunnit mycket.

Vi har dock i våra styrdokument uppdraget att lära eleverna att förstå kopplingen mellan litteratur och samhälle under olika tider i historien. Här finner jag stor hjälp i Hej litteraturen! Programserien gör nedslag i de flesta litteraturhistoriska epokerna, och utan att förenkla och lägga tillrätta så har det en ton och infallsvinklar som tilltalar de flesta. Att starta upp ett litteraturmoment med ett avsnitt ur Hej litteraturen! ger eleverna en god förförståelse av epoken och är inspirierande på många sätt.

Det jag som lärare uppskattar allra mest är just hur man i programmen har fokuserat på att plocka fram det som är allmänmänskligt - det som gör oss till människor och det som de flesta av oss faktiskt kan relatera till. När eleverna förstår att människor som levde för 2000 år sedan, 700 år sedan eller 150 år sedan faktiskt i många avseenden var som vi, ja, då känns litteraturen från den tiden lite lättare att ta till sig tycker jag. Och jag kan välja att spinna vidare på de namn från epoken som presenteras i avsnittet, knyta an till andra författare från nu och då, och i slutändan även få eleverna att se sambanden och likheterna med oss här och nu. Det är en fantastisk hjälp i undervisningen, och jag har märkt att eleverna uppskattar de kopplingar till vår tid som görs i de olika avsnitten. Det tycks vara något som gör historisk litteratur mindre skrämmande.

Så, med hjälp av Hej litteraturen har jag kunnat skapa undervisning som gör att även de mer läsovana eleverna känner sig delaktiga och känner att den litteraturen även är till för dem. Det är fantastiskt när eleverna börjar diskutera litteratur i klassrummet. Det är en otrolig känsla när de stannar till vid katedern för att se vad det är för bok jag läser. När de delar med sig av sina egna boktips till mig i filmad form (jag samlar, och de gör detta helt frivilligt) är lyckan stor. Men det som gör mitt lärarhjärta allra lyckligast är när jag, deras lärare, delar ut en roman och säger att vi ska jobba med den de närmsta veckorna - låter dem börja läsa och känner hur lugnet sänker sig över klassrummet när de nu, faktiskt riktigt vana läsarna - tar sig an det nya verket. De kanske inte alla var klassiska bokslukare i 11-årsåldern, men nog går det att få dem att sluka böcker nu istället, när de närmar sig 18. Och det är inte så dumt det heller.

Tankar kring avsaknaden av skönlitteratur i Skolverkets Läslyft

Vår skola ska vara med i Skolverkets Läslyft 2016/2017. Ingen är gladare än jag för det. Lika glad kanske, men inte gladare. Idag var jag på den inledande konferensen för handledare och rektorer i Stockholm, och vi fick då utförlig information om utformningen av Läslyftet samt bakgrund, syfte och tänkta mål. Det finns många intressanta moduler att välja mellan, både på grundskolan och på gymnasiet, moduler som har till syfte att på olika vis sätta fokus på texter och textproduktion.

Vad som förvånar mig, och som också gör mig besviken, är avsaknaden av moduler som har ett tydligt fokus mot skönlitteratur. Det finns en modul i grundskolan och vi fick veta att det var en modul under konstruktion för gymnasieskolan. För mig är det märkligt att inte dessa moduler kommer först, och framför allt att de inte är fler. Vi informeras ju om att Läslyftet inte är en quick-fix, utan att det är en förstärkning av ett arbete som redan finns och som förväntas fortgå. Hur kan det då vara så att skönlitteraturen får en så pass perifer position i sammanhanget?

Vi pratar om att skapa kontext för elever, och var kombineras kontext och språk på ett bättre sätt än i skönlitteraturen? Var skapas flest förutsättningar för att utveckla sitt språk, om inte i skönlitteraturen? Det fantastiska i att försjunka i en roman utan att se den omedelbara nyttan med det är något som inte får förminskas. När vi gör det, och lägger fokus på att enbart utveckla läsandet i förhållande till olika ämnen och ämnestexter, då blir ju det en quick-fix även om det inte var syftet.

Jag tror att en anledning till att det ser ut så här är för att vi lättare ska få med oss alla lärare på tåget. Och den tanken är god naturligtvis, men om vi inte ens kan få lärarkåren att inse vikten av att läsa för läsandets skull, då får vi nog problem med att övertyga eleverna om detsamma.

Så, det är ju lätt att kritisera, eller hur? Jag vill vara tydlig med att jag tror mycket på det här Läslyftet, och jag tycker att många av de moduler som erbjuds verkar både spännande och nödvändiga. Jag blir bara ledsen över att skönlitteraturen inte har fått den framskjutna plats som den förtjänar och som den faktiskt måste få ha om vi ska kunna vända trenden och på riktigt öka unga människors läsförståelse och faktiskt också läsintresse. Jag undrar när vi ska våga satsa på litteraturen och via den skapa en generation av kritiskt tänkande människor? I litteraturen lär vi oss ju allt; vi lär oss om det allmänmänskliga, vi lär oss om olika samhällen i olika tider, vi lär oss om andra, och inte minst, vi lär oss om oss själva.

En liten vädjan således från mig. Våga låta litteraturen ta plats i ert klassrum! Dra nytta av alla historier som finns från nu och då som har fängslat människor i olika tider. Läs mycket och ofta. Knyt an till det som är aktuellt i vårt samhälle idag och se vad vi kan lära oss av det. Tillsammans kan vi låta litteraturen få den framskjutna plats som den faktiskt förtjänar, och då tror jag att läsningen av de specifika ämnestexterna faller sig mer naturligt för de allra flesta. 

Doktor Glas 10 år senare - om att ändra förutsättningarna för att säkerställa god förståelse.

Så här när jag sitter begravd under drivor av nationella prov (varje år den här tiden ifrågasätter jag min ämneskombination - svenska och engelska på en mindre skola ger många olika nationella prov att rätta) sitter jag och tänker tillbaka på ett lyckat projekt i svenska 3 tidigare under läsåret. Vi läste Doktor Glas tillsammans, och arbetet skulle landa i en ovanligt lyckad examination.

Gruppen jag läste romanen med består av elever från både yrkesprogram och högskoleförberedande program, och läsvanan hos eleverna är väldigt varierande. Vi påbörjade arbetet med att fundera kring om det någonsin kan vara rätt att döda någon. Det är en intressant fråga, för instinktivt svara de flesta "nej" på den frågan, men när jag sedan lägger till information som: dödsstraff, dödshjälp, eller, varför inte att mörda den som har hållit en fånge i tjugo års tid, ja, då går svaren isär lite mer.

Efter den inledningen så jobbade vi oss igenom romanen med en mängd gemensamma stopp och intressanta diskussioner (vad har egentligen doktorn för förhållningssätt till religionen, och hur går han emot sin tro på vetenskapen exempelvis), och på tre veckor så var vi klara och hade god förståelse med oss.

För att slutuppgiften skulle bli lite extra intressant presenterades eleverna med scenariot att det hade gått tio år sedan mordet på pastor Gregorius, och de senaste åren hade Doktor Glas suttit i fängelse, dömd för mordet. Vad hade lett fram till detta? Hur resonerade de personerna som på något sätt kunde gynnats av mordet på pastorn vid tiden för mordet, och hur resonerar de nu? Eleverna delades in i grupper om fyra och de fick i uppgift att spela in ett utredande reportage, där en reporter hade träffat doktor Glas, Helga Gregorius och Klas Recke för att reda ut detta.

Det jag inte riktigt hade räknat med var hur olika grupperna skulle landa i hur doktor Glas fälldes för mordet. En grupp menade att Helga Gregorius tyngdes av samvetskval och angav pastorn (eller sina misstankar i alla fall) till polisen. En annan grupp kom fram till att doktorn hade angett sig själv. Detta var för att han inte stod ut med att folk talade gott om den döde pastorn som Glas hatade så mycket - han ville helt enkelt att världen skulle veta vilken vidrig människa pastorn hade varit. En tredje grupp landade i att det var gott polisarbete som lett till fällandet. Olika vittnen fyllde på med detaljer kring pastorns och doktorns möte på restaurangen den där ödesdigra dagen, och till slut leddes polisen fram till gåtans lösning.

Grupperna filmade sina reportage och resultatet blev fantastiskt! Inte bara för att det var roligt när de spelade in, eller för att det var väldigt kul att se alla olika reportage tillsammans, nej, det är extra roligt nu i efterhand när det går upp för mig att de här eleverna nog aldrig kommer att glömma sin Doktor Glas. De fick verkligen användning för sin analytiska förmåga eftersom de hela tiden var tvungna att motivera sina tankar för att få storyn att gå ihop. Arbetet i grupp var också mycket lyckat eftersom de fick förhandla med varandra för att komma fram till en slutprodukt som alla kunde stå för.

Så, mitt tips till er (och mig själv i framtida projekt) är att i högre utsträckning jobba med att låta eleverna spinna vidare där romanerna tar slut. Med ett (ännu mer) fiktivt slut kan man säkerställa att elevernas förståelse av det lästa är god.

Så, nu dyker jag tillbaka ned i min rättningshög och önskar er alla en fin Kristi Himmelsfärdshelg när den så småningom ger oss och eleverna lite välbehövlig vila innan det allra sista ska göras klart så att vi får njuta av ännu en sommar!

Samtiden i de nordamerikanska reservaten - "The Absolutely True Diary of a Part-Time Indian" i engelska 7

Sherman Alexies fantastiska roman The Absolutely True Diary of a Part-Time Indian passar utmärkt i alla engelskkurser på gymnasiet, och nu har jag introducerat den i min grupp som läser engelska 7. Det är ett fint sätt att knyta ihop säcken innan de springer ut på sommarlov för sista gången.

Ett bra sätt att introducera den här romanen är att samla in vad eleverna känner till om Nordamerikas ursprungsbefolkning. Jag lät mina elever fundera över detta enskilt en liten stund, och sedan delade de med sig i par och slutligen i helklass. De tog med allt de visste, historiska aspekter så väl som nutida företeelser. Vi pratade också om hur vi ska benämna ursprungsbefolkningen - länge var indianer sett som nedsättande, men nu på senare tid så är ordet tillbaka. Vad vi vet är att Sherman Alexie säger indianer, och det är helt tydligt att han inte lägger en negativ värdering i ordet.

Vi fastnade lite vid reservaten och redde ut vad det innebär. Det är mycket som är nyttigt att lära sig där, och det knyter väl an till kunskapskravet som handlar om att känna till hur det ser ut i den engelskspråkiga världen. Stärkta av detta så inledde vi själva läsningen. Det är så fint ordnat att den här romanen går att hitta på esl-bits.net där den också läses upp av författaren. Hur bra som helst - då får vi den rätta sociolekten och kan fördjupa oss i vilka särdrag den har (vilket senare tas upp i romanen, men det vet eleverna inte om ännu).

Efter att ha läst till och med kapitel 3 så stannar vi upp och sorterar ut vilka karaktärer vi har stött på och vilka funktioner dessa har. Vi tittar på ord som är starkt knutna till kulturen som hör till Amerikas ursprungsbefolkning - pow-wow och tribe dyker upp redan i början. Vi funderar också lite på vad som tycks forma de karaktärer som vi har mött, och vad vi tror kommer att hända fortsättningsvis.

Vi har nu nått fram till och med kapitel 8, och det börjar bli väldigt intressant. Eleverna kommer att få sammanfatta vad som har hänt, om det stämmer överens med vad de trodde skulle hända, och sedan förutspår vi fortsättningen igen. En intressant fråga som redan har kommit upp är när handlingen utspelar sig. Eleven som frågade tyckte att det kändes som att det borde vara på 60- eller 70-talet, och det är faktiskt ett rimligt antagande. Jag hade själv inte kollat upp det när jag läste boken för första gången, och jag blev överraskad när huvudpersonen arbetar med en uppgift i skolan på en MacBook. 2006 dök upp i berättelsen. Det hade jag aldrig gissat. Värt att fundera på i sammanhanget är varför vi tror att boken utspelar sig längre bak i tiden.

Eleverna är med på tåget och gillar boken (den är verkligen toppen - läs den om du inte redan har gjort det), och vi kommer att jobba oss framåt i den tills vi är färdiga. De kommer sedan att få spela in bok-poddar två och två, där de täcker olika aspekter av romanen. Exempelvis är jag intresserad av att höra hur de ser på livet i reservaten nu när de vet lite mer, hur de upplever Juniors och Rowdys förändring genom romanen, och hur de reagerat på den oerhört segregerade värld som beskrivs.

Om eleverna går med på det så kommer ni att kunna ta del av slutresultaten här i bloggen framöver. Håll utkik! Och använd dig gärna av den här romanen i din egen undervisning - det är ett viktigt samtidsdokument tycker ja, och en riktigt välskriven bok!

Money can't buy you happiness - arbete med Steinbecks "The Pearl" i engelska 6

Det där med att fånga elevernas intresse inför ett nytt läsmoment får inte underskattas. Jag har en blandgrupp i engelska 6 i år, eleverna är en blandning från programmen ekonomi, samhällsvetenskap och naturvetenskap, och sedan starten av engelska 5 har de fått läsa mycket. Nu ville jag introducera dem till den fantastiska romanen The Pearl av John Steinbeck, och här vill jag inte slarva!

Ett genomgående tema i romanen är rikedomens förbannelse, lite förenklat. Det som först verkar vara en fantastisk möjlighet - obegränsad rikedom - leder istället till olycka och ond, bråd död. Helt i enlighet med vad som förespråkas i ramverket "Teaching for Understanding" så valde jag att utgå från elevernas egen erfarenhet och på så sätt få dem aktiva i uppgiften. Frågan som ställdes var: What would you do if you won enough money to make you economically independent?

Eleverna fick arbeta utifrån modellen "think-pair-share", också den något jag kommit i kontakt med via Project Zero. Först funderade de tyst för sig själva vad de skulle göra om de plötsligt befann sig vara ekonomiskt oberoende, därefter delade de med sig i par och slutligen i större grupper. Det vara intressant att lyssna på eleverna, och en av dem konstaterade att det var ganska små förändringar av livsstil som eleverna planerade. Rätt basala exempel kom upp - köpa ett hus, resa, ge bort till välgörenhet, och kanske köpa en schyst bil. Lägg till det frökens avbetalda studielån så har du en helt tydlig bild av vår diskussion.

Därefter diskuterades det vilka eventuella "downsides" som skulle kunna komma med den här lotterivinsten. "Perhaps I would become a snob" var ett förslag. I övrigt trodde inte eleverna att det fanns några negativa sidor egentligen. De var ganska övertygade om att de visste vilka de var och skulle fortsätta att vara dessa personer oavsett eventuella rikedomar.

Nu tittade vi på det här klippet där det rapporteras om "lottery winnings gone bad". I diskussionen därefter var eleverna lite mer klara över att pengar kanske inte var vägen till lycka trots allt, och att tillgången till pengar faktiskt kan förändra folk. Eller, som Ford citeras i filmen, tillgången på pengar gör oss till dem vi egentligen är.

Nu, nu kunde vi kasta oss över The Pearl. Jag introducerade de fattiga huvudpersonerna och under vilka omständigheter de levde, och därefter försjönk eleverna i läsningen. Själv kunde jag luta mig tillbaka och njuta, för vet ni, när man har en klass som har fått läsa mycket på plats i klassrummet, då kan man njuta av lugnet som sänker sig när de läser. För de vet att litteraturen är deras, lika mycket som den är din och min. De vet vad de ska göra och är trygga när de läser. Och det är en fin känsla.

Var landade vi sedan kanske du undrar? Jo, efter ett par stopp på vägen där vi diskuterade utvecklingen av handlingen så var det sista stoppet att skriva en nyhetsartikel som beskriver händelserna i slutet av romanen och vad som ledde upp till dem. "Boy Survives Scorpion Sting Only to Be Shot in a Fatal Accident" är en av artikelrubrikerna. It pretty much sums it up I would say, och visar på god förmåga att sammanfatta det lästa.

Så mycket i en enda uppgift - eleverna övar läsförståelse, muntlig interaktion, och skriftlig produktion. Tre veckor arbetade vi med romanen, och det gav eleverna så mycket träning och mig mycket bedömningsunderlag. Bonusen är naturligtvis att de blev lite extra förberedda för det kommande nationella provets läsförståelsedel, och naturligtvis, att de fick komma till engelskan och njuta av en riktigt god bok!

Att läsa Sherlock Holmes med nyanlända elever

Jag har förmånen att jobba dels på de traditionella gymnasieprogrammen och dels på skolans språkintroduktionsprogram. Det programmet har fullständigt exploderat sedan i augusti; då gick 35 elever på programmet, och idag går ungefär 115 elever på Gustavbergs gymnasiums språkintroduktion.

Jag undervisar en grupp nyanlända elever i engelska på grundskolenivå, och de ligger just nu i startgroparna för att göra de nationella proven för år 9. Som del i läsförståelseträningen så ville jag introducera dem för Sherlock Holmes. Mycket för att jag själv är en stor fantast, men också för att de elever jag har i engelska 6 och 7 som har läst Sherlock Holmes har varit mycket förtjusta.

Sagt och gjort, jag letade fram en novell som jag gillade, det landade på The Sussex Vampire, som finns på sidan www.esl-bits.net att både läsa och lyssna på. Sherlock Holmes är ju ett välkänt namn för de flesta, men det slog mig att jag inte har en aning om vilken spridning karaktären har utanför Europa och Nordamerika. För att ta reda på detta gjorde jag en liten presentation där jag gav ledtrådar som ledde tankarna till Mr Holmes. Eleverna fick inte svara när de trodde att det visste vem det var, utan vi gick igenom alla ledtrådar (lives on 221B Baker Street, smokes a pipe, lives with Dr John Watson är några av ledtrådarna.

Nu blev det handuppräckning - hur många tror att de vet vilken litterär gestalt detta är? Fem händer åkte upp, av ca 25. Okej, inte jättestor spridning alltså. När jag avslöjade namnet så visade det sig trots allt att alla elever utom två hade hört talas om Sherlock Holmes. De fick sedan kolla upp vissa fakta (författare, när skrevs böckerna, vilka andra återkommande karaktärer finns det och några andra frågor.

Nästa lektion så började jag med att låta eleverna skriva vad de mindes om karaktären, och detta gjorde vi på Padlet.



Nu var det äntligen dags att börja läsa! Novellen har ett mycket behändigt format - den är i två delar, och väljer eleverna att lyssna så tar det ca 20 minuter per del. Formatet i esl-bits.net är väldigt bra och de flesta väljer att både lyssna och läsa - en engelsklärares dröm!

När de hade lyssnat klar på del ett så arbetade de med några textförståelsefrågor samt med att förutspå fortsättningen. En vampyr. Hur går det ihop med förnuftets Sherlock Holmes? De fick även en del av orden från novellen i en lista och arbetade med att skriva betydelsen till varje ord. I det arbetet använde vi oss av www.oxfordlearnersdictionaries.com.

Den tredje och avslutande lektionen äger rum imorgon. Tanken är att vi inleder lektionen med en Kahoot! som dels testar dem på glosor och dels på vad de minns från det de läste igår. Sedan får de läsa och/eller lyssna på den andra och sista delen av novellen. Vi går sedan tillbaka till textförståelsefrågor och en kort (endast fem meningar) utvärdering av det vi har läst.

Jag ser med spänning fram emot morgondagens lektion!

Trevlig kväll!
//Karin

Om mig

Om mig

Jag heter Karin Herlitz och är legitimerad lärare i svenska och engelska på gymnasiet. Jag har arbetat på gymnasiet sedan 2003, och jag har hela tiden strävat efter att utveckla min undervisning så att elevernas kunskapsutveckling maximeras.

Genom åren har jag upplevt en kraftig försämring av elevernas läsförmåga. Det handlar delvis om ren läsförståelse, men även om läskondition och uthållighet. Det finns så mycket i dagens samhälle som pockar på våra ungdomars uppmärksamhet så läsningen har hamnat helt i skymundan.

I takt med de sjunkande PISA-resultaten har läsningen fått ökat utrymme i skolan igen, framförallt genom satsningen i grundskolan med "En läsande klass". När eleverna kommer till gymnasiet så är det dock fortfarande förödande många som konstaterar att de aldrig har läst en bok.

I den här bloggen vill jag dela med mig av undervisningen som jag använder i mina klassrum, där läsningen blir något som vi gör tillsammans och som därför skapar aktiva elever. Jag berättar om min undervisning i stort och jag delar med mig av goda exempel och olika dilemman som jag stöter på i mitt dagliga arbete på Gustavsbergs gymnasium på Värmdö.

Jag har även  ett läromedel under produktion som jag informerar om. Kanske är det något för dig som på ett enkelt och elevaktivt sätt vill öka läsmängden i ditt klassrum? Hoppas att du hittar något som intresserar dig, och att du känner att du kan dela med dig av dina egna erfarenheter och goda exempel!

//Karin Herlitz

Mitt läromedel

Under våren och sommaren 2016 arbetar jag med att sammanställa uppgifter i ett läromedel som kommer att ges ut av Studentlitteratur. Läromedlet kommer att bestå av dels en elevbok och dels ett lärarmaterial. I elevboken finns det kompletta uppgifter och i viss mån textutdrag (det gäller inte de uppgifter som bygger på läsning av kompletta romaner), och eleverna skriver direkt i boken.

I lärarmaterialet beskrivs arbetssättet utförligt och jag förklarar vilka vinster du och dina elever kan göra genom att bygga undervisningen kring skönlitteratur. Jag knyter även an till den aktuella forskningen för att ordentligt tydliggöra att det inte är en tillfällighet att det här fungerar. Det finns även i lärarmaterialet fördjupande förklaringar till hur de olika momenten i elevboken praktiskt ska genomföras, samt extra uppgifter och arbetsmaterial. I lärarmaterialet finns även kopieringsunderlag för att du ska kunna genomföra kamratrespons, självskattning och utvärderingar på ett meningsfullt sätt.

Läromedlet fungerar i alla gymnasiets kurser i svenska och svenska som andraspråk.

Min undervisning

Jag har mer och mer övergått till att arbeta med skönlitteratur som bas för undervisningen. Genom åren har jag gått från att lite mer traditionellt (och ibland planlöst) låta eleverna läsa litteratur som egentligen alltid landade i någon form av recension eller analys till att ta fram ett arbetssätt som är långt mer utvecklande för eleven.

Det arbetssättet som jag har tagit fram bygger på en väldigt tydlig struktur. Varje arbetsområde inleds med en uppgift som har till syfte att leda eleverna in i läsningen, och omgående aktivera dem. Den inledande uppgiften utgår alltid från elevens egen verklighet och deras egna erfarenheter för att säkerställa att alla hänger med från början. Inga rena kunskapsfrågor här alltså, de tenderar att tysta stora delar av klassen (de som inte har dessa kunskaper med sig), och det gör det svårare för dig att aktivera alla elever.

När eleverna har löst den inledande uppgiften så påbörjas läsningen. Stora delar av läsningen sker i klassrummet - detta är helt enkelt för att det fungerar dåligt att be eleverna läsa hemma. De elever som har nått gymnasiet utan att läsa en hel bok kommer fortsätta att låta bli att läsa. Målet är att fånga upp alla elever, och eftersom du har möjlighet att pröva eleverna på så många kunskapskrav i varje läsuppgift så är det mycket väl investerad tid.

För att säkerställa att du får igång alla elever så använder du dig förslagsvis av modellen "Think, pair, share", enkelt förklarat innebär det att alla elever först tänker och formulerar sina tankar enskilt, sedan delar de med sig med en klasskamrat och slutligen lyfts tankarna i hela gruppen.

Under läsningens gång så stoppar jag eleverna ganska ofta för att stämma av. Vad har hänt? Vilka karaktärer har du mött? Vad tänker du om det lästa? Vad tror du kommer att hända sedan? Även här jobbar jag mycket med modellen "Think, pair, share" för att aktivera alla elever. En viktig del av dessa stopp är att inget av det lästa hålls hemligt. Om pausen kommer vid sidan 75 så avslöjas och diskuteras allt som har hänt fram till den sidan. Detta är för att de elever som av olika anledningar inte har kommit fram till den sidan antingen ska bli nyfikna och snabbt läsa ikapp (händer förvånansvärt ofta!) eller att de ska ha möjlighet att börja på sidan 76 och faktiskt därifrån kunna haka på i läsningen.

När boken, novellen eller utdraget/utdragen är färdiglästa så arbetar eleverna med en större slutuppgift. Den ser olika ut från gång till gång - det kan vara presentationer individuellt eller i grupp, filmer av olika slag, textanalyser individuellt eller i par. Eleverna har ett visst antal lektioner avsatt till detta arbete.

Nu kommer vi till de riktigt roliga bitarna (i alla fall om vi ska tro mina elever), nämligen kamratrespons. För att få kamratresponsen att verkligen fungera och bli betydelsefull så arbetar jag fram kamratresponsformulär till varje enskild uppgift. Fokus ligger på att få eleverna att titta hur klasskamraterna har löst olika bitar och fått saker att fungera enligt givna instruktioner. Det här är en oerhört effektiv metod eftersom de samtidigt, medvetet eller omedvetet, utvärderar sina egna produkter.

Det har visat sig vara det enskilt bästa sättet att få till en utveckling i elevernas skrivande. Ju mer de läser varandras texter, desto mer utvecklar de sitt eget skrivande. Jag kan inte nog trycka på vinsterna av väl utformad kamratrespons - eleverna själva uttrycker i utvärderingarna sedan att just dessa lektioner är de mest värdefulla och att de gärna hade läst ännu fler texter för att ge respons.

När eleverna sedan har arbetat färdigt med sin produkt utifrån den respons de fått så utvärderas hela arbetsmomentet och även elevernas insatser och lärdomar. Återigen är det ett ganska utförligt arbete och eleverna svarar på ungefär sju till åtta frågor och motiverar sina tankar och slutsatser. Även detta har visat sig vara väldigt effektivt, både för mig och dem själva. För mig för att jag då kan arbeta med att förändra uppgifterna så att de nästa gång kommer att fungera ännu bättre, för dem för att de får sätta ord på vad som har fungerat och vad de skulle förändra för att få allt att fungera ännu bättre nästa gång.

Ett moment utifrån den här strukturen tar mellan fyra och fem veckor beroende på hur mycket som ska läsas och vad slutprodukten ska vara. Med tanke på hur många kunskapskrav som ett moment av det här slaget prövar så är det fantastiskt väl investerad tid, och eleverna har möjlighet att utveckla sina förmågor och kunskapskrav och vid slutet av kursen hamna på ett högre betyg.

Det här sättet att utforma undervisningen fungerar lika bra i svenska som i engelska!

Handledning

Om du och dina kollegor är intresserade av att få ett mer strukturerat stöd för att i högre utsträckning läsa skönlitteratur och på så sätt arbeta för att maximera elevernas kunskapsutveckling så erbjuder jag handledning på skolor.

Vi träffas inledningsvis och jag presenterar arbetssättet som ligger som bas för undervisningen. Vi arbetar sedan gemensamt fram en plan för hur arbetet på skolan ska läggas upp för att passa er så bra som möjligt.

Jag hjälper sedan till med att konstruera inledande uppgifter och vi stämmer sedan av, utvärderar samt omprövar tekniken och uppgifterna. Allt för att ni ska känna att ni hittar rätt i arbetssättet och att det anpassas efter de förutsättningar som finns på er skola.

Om du har förfrågningar kring handledning kan du kontakta mig på: karin.herlitz@live.se

Föreläsningar

Om du och dina kollegor är intresserade av att börja jobba mer med läsning så kan en föreläsning kring det arbetssätt som jag använder vara en bra början! Jag presenterar i föreläsningen arbetssättets struktur mot bakgrund av de erfarenheter jag själv har vad gäller läsning med elever. Jag knyter an till aktuell forskning och pekar på de vinster som både du som lärare och dina elever gör när undervisningen i högre utsträckning baseras på läsning av skönlitteratur.

Jag anpassar naturligtvis innehållet efter önskemål och kan lägga mer eller mindre fokus på att visa exempeluppgifter, elevlösningar samt underlag för kamratbedömning och utvärderingar av olika slag. Jag bor i Nacka utanför Stockholm, och jag föreläser över hela Sverige.

Kostnad för en föreläsning á 90 minuter: 6000 kr exkl. moms. Eventuella resekostnader tillkommer.

Vid förfrågningar, kontakta mig på: karin.herlitz@live.se