"Om vi inte har tid att läsa i klassrummet, vad har vi då tid med?"

Idag har varit en riktigt bra dag. Ni vet, en sån dag som man egentligen inte kan kosta på sig så här års när uppsatser ska bedömas och betyg ska sättas. Men jag fick den i alla fall eftersom jag har förmånen att vara handledare i Läslyftet på vår skola nästa år, och idag var det dags för det första utbildningstillfället.

Först, direkt efter det överdådiga fikat (tur att man inte är på kurs för ofta - jag skulle antagligen föräta mig rätt snabbt), fick vi en inledande presentation av kursens upplägg och bakomliggande tankar. Rätt mycket praktisk information som var så intressant som information av den typen kan vara - lite lagom alltså. Sedan fick vi dela upp oss lite, och det var då det började hända saker.

Jag hamnade i en grupp som av en mycket inspirerande, kunnig och vältalig kvinna vid namn Mary Ingemansson fick en snabb genomgång av Judith Langers tankar om litteraturens betydelse för människor i allmänhet, och för barn och ungdomar i synnerhet. Detta går att läsa om i Litterära föreställningsvärldar. Ett citat från Judith Langer själv:

"Litteratur spelar en viktig roll i våra liv, ofta utan vår vetskap. Den ger oss förutsättningar att utforska både oss själva och andra, att definiera och omdefiniera vilka vi är, vilka vi skulle kunna bli och hur världen skulle kunna se ut."

Alldeles fantastiska ord, som drabbar mig hårt. Det är ju det här det handlar om - det är ju det här som gör att boken är, och måste tillåtas att fortsätta vara, den naturliga mötesplatsen i våra klassrum. En plats där vi kan samlas, läsa och samtala för att på så sätt lära oss något nytt om oss själva, om varandra och om vår omvärld. Det är ju därför vi fortsätter att sätta böcker i händerna på våra elever, även fast de gör allt för att komma undan.

Dagen fortsatte sedan med olika övningar och uppgifter som alla var givande och hjälpte till att göra den här dagen så lyckad. Men det jag bär med mig hem är trots allt Marys ord, och hennes entusiasm när hon förmedlade orden till oss. Jag ser med tillförsikt fram emot den fortsatta utbildningen, och jag ser med tillförsikt fram emot nästa läsårs Läslyft. Och jag väljer att avsluta, och sannerligen instämma med, föreläsarens ord: "Om vi inte har tid att läsa i klassrummet, vad har vi då tid med?"

Ha en fortsatt fin vecka!

Panoptikon, inbillade försummade positiver och en längtan av att vara en del av det omöjliga.

Mitt i den värsta betygshetsen och medan högarna av nationella prov samlar damm har jag passat på att läsa en relativt ny ungdomsroman. Tajmingen är inte perfekt som sagt, men eftersom jag har fått möjlighet att delta i ett livesänt boksamtal tillsammans med några andra svensklärare i regi av Jenny Edvardsson (här hittar du hennes blogg) så blev det trots allt av. Och vet ni, är det någon gång man ska unna sig att riktigt försjunka i en god bok så är det nog så här års, när belastningen är så hög för oss lärare.

I alla fall, anledningen till att jag valde just Den ökända historien om Frankie Landau-Banks var att jag inte känner mig så himla uppdaterad på nyare ungdomslitteratur, och just nyare ungdomslitteratur är temat för dagens boksamtal. Mina kunskaper sträcker sig inte längre än till John Greene, så jag gick in i en bokhandel och frågade helt enkelt vad för nyskriven litteratur för ungdomar som hon kunde rekommendera. Jag fick många böcker i min hand, och jag fastnade för denna.

Frankie Landau-Banks ska precis börja sitt andra år på den prestigefyllda internatskolan Alabaster. Under sommaren som gått har hon utvecklats till en ung kvinna och får plötsligt uppmärksamhet från äldre pojkar. Hon börjar dejta sistaårseleven Matthew Livingston, och plötsligt befinner hon sig i nya sociala sammanhang och får en helt ny social status.

Snabbt kommer hon underfund med att Matthew är med i ett hemligt sällskap, ett sällskap som enbart är öppet för killar. Fast besluten att inte låta sig nedvärderas till något som är mindre värd bara för att hon är tjej börjar Frankie fundera på hur hon kan bevisa för Matthew och de andra att hon är minst lika smart, och en minst lika värdig medlem som de är.

Romanen är intressant om jag bara pratar om handlingen - den är intressant från början, och författaren leder oss genom berättelsen och får oss att vilja fortsätta vår läsning. Men det allra mest geniala är hur författaren plockar in tankar kring panoptikon i sin berättelse.

Panoptikon: I modern mening är panoptikon ett datorstött informationssystem som används främst för övervakning. Begreppet går tillbaka på den brittiske samhällsreformatorn Jeremy Benthams idéer om hur fängelser borde konstrueras: cirkelrunda byggnader med celler som tårtbitar och med ett centralt övervakningstorn varifrån övervakaren ser allt. (NE.se)

Panoptikon har också en slags överförd betydelse, du vet, den här känslan av att någon ser dig hela tiden, och därför undviker du att göra saker som du inte borde. Med hjälp av tanken och begreppet panoptikon så skapar författaren en känlsa av samhörighet, eftersom vi snabbt förstår känslan av att vara betraktad när ordet dyker upp. Något som faktiskt formar oss människor vare sig vi vill det eller inte.

En annan mycket rolig detalj för en språknörd som jag själv, är hur hon leker med språket. Matthew Livingston är något av en språklig besserwisser, och i ett samtal "undervisar" han Frankie i hur ord är uppbyggda med prefix och huvudord, exempelvis det positiva ordet information och lägger till ett prefix för att få en negation desinformation. Utifrån detta exempel skapar Frankie delvis egna ord, som hon kallar för inbillade försummade positiver. Det är, enligt hennes definition, ord som utan sitt negationsprefix inte blir ett riktigt ord, utan man kan istället hitta på ett eget. Exempel på detta är impulsiv. Utan negationsprefixet finns enbart pulsiv kvar, och det ger hon då betydelsen försiktig - alltså en motsats till impulsiv. Struktion som betyder uppbyggnad och som kommer från ordet destruktion. Underbart, eller hur!

Hur kan man då använda den här romanen i sitt klassrum? Jag kan se hur den passar inom flera teman. Dels kan den vävas in i diskussioner kring övervakningssamhället och då också den inbillade övervakningen. Till tanken om panoptikon, i den vidare betydelsen, så finns det mycket skrivet, bland annat av Foucault. Detta kan med fördel kan diskuteras för att få eleverna att fundera över tillvaron, och då både den yttre styrda och den inbillade styrda. Helt enkelt vad det är som formar samhället och människan, utan att det för den delen utövas av någon särskild aktör.

Ordkunskap blir en given följd när vi läser. Ett ypperligt tillfälle att diskutera hur ord är uppbyggda, och inte minst i andraspråksundervisningen tror jag att det här är en fantastisk bok att plocka in, av den orsaken. Slutligen har vi det här med hur förutsättningarna kan se helt olika ut enbart beroende av vilket kön vi har. Är du kvinna spelar det ingen roll hur smart du är - i en herrklubb blir du inte insläppt. Här blir det tydligt att det enbart beror tradition - ingen kan förklara varför flickor inte släpps in i sällskapet, förutom det faktum att de är just flickor, och flickor har aldrig haft tillträde dit.

Men, nu står ju sommaren för dörren, och höstens planeringar gör vi nog bäst i att spara till hösten. Den ökända historien om Frankie Landau-Banks fungerar fint i vilken hängmatta som helst, och jag rekommenderar den varmt till både ungdomar och vuxna. En fin läsupplevelse helt enkelt!

Så, nu återvänder jag till mina dammiga högar av nationella prov och fortsätter drömma om en mer jämlik värld. Och om en varm sommar med glittrigt hav och ljumma vindar!

Guldgruvan UR - varför jag använder Hej Litteraturen! i min undervisning.

För några veckor sedan fick jag möjlighet att skriva ett blogg-inlägg hos ur-pedagogerna samtidigt som jag var gästredaktör på ur skola. Det var en rolig erfarenhet och jag fick möjlighet att fundera över varför jag gillar vissa program från UR som jag använder mig av i min undervisning. Det var nyttigt i sig, för ibland inser jag att jag gör saker rent slentrianmässigt - jag har ju gjort så tidigare i år, så varför inte i år? I vilket fall som helst, jag publicerar här blogg-inlägget jag skrev då, där jag förklarar hur jag använder mig av programmet Hej litteraturen! Kanske är det någon som kan inspireras av det och få en fin ingång i litteraturhistorien?

Jag har alltid älskat att läsa! Jag lärde mig läsa långt innan jag började i första klass, och sedan dess har jag läst. När jag gick på gymnasiet och läste barn- och ungdomskunskap så nämndes bokslukaråldern - gissa om jag kunde relatera! Jag minns hur jag hängde i timmar på biblioteket, och hur jag gick där ifrån med en papperskasse med böcker i vardera hand. När mina lärare delade ut böcker i skolan och sa att vi skulle läsa dem och lämna in en recension två veckor senare så gjorde jag det. I min värld gjorde nog alla det. Trodde jag.

Nu, många år senare, och efter fjorton år som lärare så inser jag att den taktiken - dela ut en bok och be eleverna läsa hemma - fungerar ganska dåligt generellt. Antagligen fungerade det inte särskilt bra när jag gick i skolan heller, men det förstod jag inte då. Varje läsår när jag tar emot grupper av nya elever så får jag höra “jag har aldrig läst en hel bok” från flera elever. Och det stämmer nog i de flesta fall.

Hur gör vi då, för att utjämna de enorma orättvisor som cementeras mellan läsare och ickeläsare? Undersökningar visar att de som inte läser eller blir lästa för får stora svårigheter att klara samhällslivet då deras ordförråd blir alldeles för litet. Ja, läsa måste vi, och vi måste aktivt söka vägar att få eleverna att ta sig igenom litteraturen. Det är ofta lättare att få dem att tackla, ta sig igenom och ofta också uppskatta en mer nyskriven bok, och redan där har vi vunnit mycket.

Vi har dock i våra styrdokument uppdraget att lära eleverna att förstå kopplingen mellan litteratur och samhälle under olika tider i historien. Här finner jag stor hjälp i Hej litteraturen! Programserien gör nedslag i de flesta litteraturhistoriska epokerna, och utan att förenkla och lägga tillrätta så har det en ton och infallsvinklar som tilltalar de flesta. Att starta upp ett litteraturmoment med ett avsnitt ur Hej litteraturen! ger eleverna en god förförståelse av epoken och är inspirierande på många sätt.

Det jag som lärare uppskattar allra mest är just hur man i programmen har fokuserat på att plocka fram det som är allmänmänskligt - det som gör oss till människor och det som de flesta av oss faktiskt kan relatera till. När eleverna förstår att människor som levde för 2000 år sedan, 700 år sedan eller 150 år sedan faktiskt i många avseenden var som vi, ja, då känns litteraturen från den tiden lite lättare att ta till sig tycker jag. Och jag kan välja att spinna vidare på de namn från epoken som presenteras i avsnittet, knyta an till andra författare från nu och då, och i slutändan även få eleverna att se sambanden och likheterna med oss här och nu. Det är en fantastisk hjälp i undervisningen, och jag har märkt att eleverna uppskattar de kopplingar till vår tid som görs i de olika avsnitten. Det tycks vara något som gör historisk litteratur mindre skrämmande.

Så, med hjälp av Hej litteraturen har jag kunnat skapa undervisning som gör att även de mer läsovana eleverna känner sig delaktiga och känner att den litteraturen även är till för dem. Det är fantastiskt när eleverna börjar diskutera litteratur i klassrummet. Det är en otrolig känsla när de stannar till vid katedern för att se vad det är för bok jag läser. När de delar med sig av sina egna boktips till mig i filmad form (jag samlar, och de gör detta helt frivilligt) är lyckan stor. Men det som gör mitt lärarhjärta allra lyckligast är när jag, deras lärare, delar ut en roman och säger att vi ska jobba med den de närmsta veckorna - låter dem börja läsa och känner hur lugnet sänker sig över klassrummet när de nu, faktiskt riktigt vana läsarna - tar sig an det nya verket. De kanske inte alla var klassiska bokslukare i 11-årsåldern, men nog går det att få dem att sluka böcker nu istället, när de närmar sig 18. Och det är inte så dumt det heller.

Tankar kring avsaknaden av skönlitteratur i Skolverkets Läslyft

Vår skola ska vara med i Skolverkets Läslyft 2016/2017. Ingen är gladare än jag för det. Lika glad kanske, men inte gladare. Idag var jag på den inledande konferensen för handledare och rektorer i Stockholm, och vi fick då utförlig information om utformningen av Läslyftet samt bakgrund, syfte och tänkta mål. Det finns många intressanta moduler att välja mellan, både på grundskolan och på gymnasiet, moduler som har till syfte att på olika vis sätta fokus på texter och textproduktion.

Vad som förvånar mig, och som också gör mig besviken, är avsaknaden av moduler som har ett tydligt fokus mot skönlitteratur. Det finns en modul i grundskolan och vi fick veta att det var en modul under konstruktion för gymnasieskolan. För mig är det märkligt att inte dessa moduler kommer först, och framför allt att de inte är fler. Vi informeras ju om att Läslyftet inte är en quick-fix, utan att det är en förstärkning av ett arbete som redan finns och som förväntas fortgå. Hur kan det då vara så att skönlitteraturen får en så pass perifer position i sammanhanget?

Vi pratar om att skapa kontext för elever, och var kombineras kontext och språk på ett bättre sätt än i skönlitteraturen? Var skapas flest förutsättningar för att utveckla sitt språk, om inte i skönlitteraturen? Det fantastiska i att försjunka i en roman utan att se den omedelbara nyttan med det är något som inte får förminskas. När vi gör det, och lägger fokus på att enbart utveckla läsandet i förhållande till olika ämnen och ämnestexter, då blir ju det en quick-fix även om det inte var syftet.

Jag tror att en anledning till att det ser ut så här är för att vi lättare ska få med oss alla lärare på tåget. Och den tanken är god naturligtvis, men om vi inte ens kan få lärarkåren att inse vikten av att läsa för läsandets skull, då får vi nog problem med att övertyga eleverna om detsamma.

Så, det är ju lätt att kritisera, eller hur? Jag vill vara tydlig med att jag tror mycket på det här Läslyftet, och jag tycker att många av de moduler som erbjuds verkar både spännande och nödvändiga. Jag blir bara ledsen över att skönlitteraturen inte har fått den framskjutna plats som den förtjänar och som den faktiskt måste få ha om vi ska kunna vända trenden och på riktigt öka unga människors läsförståelse och faktiskt också läsintresse. Jag undrar när vi ska våga satsa på litteraturen och via den skapa en generation av kritiskt tänkande människor? I litteraturen lär vi oss ju allt; vi lär oss om det allmänmänskliga, vi lär oss om olika samhällen i olika tider, vi lär oss om andra, och inte minst, vi lär oss om oss själva.

En liten vädjan således från mig. Våga låta litteraturen ta plats i ert klassrum! Dra nytta av alla historier som finns från nu och då som har fängslat människor i olika tider. Läs mycket och ofta. Knyt an till det som är aktuellt i vårt samhälle idag och se vad vi kan lära oss av det. Tillsammans kan vi låta litteraturen få den framskjutna plats som den faktiskt förtjänar, och då tror jag att läsningen av de specifika ämnestexterna faller sig mer naturligt för de allra flesta. 

Doktor Glas 10 år senare - om att ändra förutsättningarna för att säkerställa god förståelse.

Så här när jag sitter begravd under drivor av nationella prov (varje år den här tiden ifrågasätter jag min ämneskombination - svenska och engelska på en mindre skola ger många olika nationella prov att rätta) sitter jag och tänker tillbaka på ett lyckat projekt i svenska 3 tidigare under läsåret. Vi läste Doktor Glas tillsammans, och arbetet skulle landa i en ovanligt lyckad examination.

Gruppen jag läste romanen med består av elever från både yrkesprogram och högskoleförberedande program, och läsvanan hos eleverna är väldigt varierande. Vi påbörjade arbetet med att fundera kring om det någonsin kan vara rätt att döda någon. Det är en intressant fråga, för instinktivt svara de flesta "nej" på den frågan, men när jag sedan lägger till information som: dödsstraff, dödshjälp, eller, varför inte att mörda den som har hållit en fånge i tjugo års tid, ja, då går svaren isär lite mer.

Efter den inledningen så jobbade vi oss igenom romanen med en mängd gemensamma stopp och intressanta diskussioner (vad har egentligen doktorn för förhållningssätt till religionen, och hur går han emot sin tro på vetenskapen exempelvis), och på tre veckor så var vi klara och hade god förståelse med oss.

För att slutuppgiften skulle bli lite extra intressant presenterades eleverna med scenariot att det hade gått tio år sedan mordet på pastor Gregorius, och de senaste åren hade Doktor Glas suttit i fängelse, dömd för mordet. Vad hade lett fram till detta? Hur resonerade de personerna som på något sätt kunde gynnats av mordet på pastorn vid tiden för mordet, och hur resonerar de nu? Eleverna delades in i grupper om fyra och de fick i uppgift att spela in ett utredande reportage, där en reporter hade träffat doktor Glas, Helga Gregorius och Klas Recke för att reda ut detta.

Det jag inte riktigt hade räknat med var hur olika grupperna skulle landa i hur doktor Glas fälldes för mordet. En grupp menade att Helga Gregorius tyngdes av samvetskval och angav pastorn (eller sina misstankar i alla fall) till polisen. En annan grupp kom fram till att doktorn hade angett sig själv. Detta var för att han inte stod ut med att folk talade gott om den döde pastorn som Glas hatade så mycket - han ville helt enkelt att världen skulle veta vilken vidrig människa pastorn hade varit. En tredje grupp landade i att det var gott polisarbete som lett till fällandet. Olika vittnen fyllde på med detaljer kring pastorns och doktorns möte på restaurangen den där ödesdigra dagen, och till slut leddes polisen fram till gåtans lösning.

Grupperna filmade sina reportage och resultatet blev fantastiskt! Inte bara för att det var roligt när de spelade in, eller för att det var väldigt kul att se alla olika reportage tillsammans, nej, det är extra roligt nu i efterhand när det går upp för mig att de här eleverna nog aldrig kommer att glömma sin Doktor Glas. De fick verkligen användning för sin analytiska förmåga eftersom de hela tiden var tvungna att motivera sina tankar för att få storyn att gå ihop. Arbetet i grupp var också mycket lyckat eftersom de fick förhandla med varandra för att komma fram till en slutprodukt som alla kunde stå för.

Så, mitt tips till er (och mig själv i framtida projekt) är att i högre utsträckning jobba med att låta eleverna spinna vidare där romanerna tar slut. Med ett (ännu mer) fiktivt slut kan man säkerställa att elevernas förståelse av det lästa är god.

Så, nu dyker jag tillbaka ned i min rättningshög och önskar er alla en fin Kristi Himmelsfärdshelg när den så småningom ger oss och eleverna lite välbehövlig vila innan det allra sista ska göras klart så att vi får njuta av ännu en sommar!