"Ingenting har någon betydelse, det har jag vetat länge.Så det är ingen idé at göra något, det har jag precis kommit på"
Så inleds Janne Tellers roman Intet. Direkt därefter lämnar Pierre Anthon klassrummet och övriga klass 7a, klättrar upp i plommonträdet som står på hans gård, och som de forna klasskamraterna passerar varje dag på väg till skolan, och hånar dem när de går förbi eftersom de tror att livet är något annat än en resa mot döden.
Övriga elever i klass 7a bestämmer sig för att bevisa för Pierre Anthon att livet visst är meningsfullt, och för att göra det börjar de samla saker som är betydelsefull i en hög inne i ett gammalt nedlagt sågverk. Reglerna är enkla, den som av gruppen har tvingats ge upp någonting får bestämma vad nästa person ska lämna. Men var går gränsen? Vid ett par sandaler? En förlorad oskuld? Eller en död lillebror?
Jag har använt den här romanen många gånger på gymnasiet i kursen svenska 1, men i år lät jag alla mina åttor läsa den. Min upplevelse tidigare år är att de flesta fastnar för boken eftersom den är relativt kort och dessutom lättläst, med en intrig som fångar. Även de som inte gillar själva historien har ofta mycket att säga - det är svårt att inte ha åsikter om en grupp trettonåringar som våldtar, skändar gravar och lemlästar varandra.
Även nu föll det väl ut. Vi läste boken under tre veckor, och hade två stopp på vägen där vi redde ut vad som hade hänt och där jag hade möjlighet att se att alla var med på tåget. När boken var utläst fick eleverna en slutuppgift där de bland annat fick diskutera realistiska och surrealistiska drag som de hittade i den. De flesta tyckte att det var gruppens handlingar som var det surrealistiska - inte skulle någon skära fingret av någon annan bara för att ytterligare en person hade bestämt det!
Jag försökte ge eleverna lite fler kopplingar utanför boken, och tänkte högt om mitt möte med texten. Jag berättade hur jag, i ett första skede, tänkte att det verkade overkligt att barnen skulle göra alla de här hemska sakerna, men hur jag sedan kom att tänka på de amerikanska soldaterna som misshandlade och kränkte fångar i ett irakiskt fängelse - där fanns ju en likhet. Vid rättegångarna för dessa militärer säger de att de inte förstår hur de kunde göra vad de gjort, men att det var en helt logisk sak att göra i det ögonblicket, i den situationen, med de andra människorna omkring sig.
Vidare pratade jag om The Stanford Prison Experiment, där en grupp forskare, under ledning av Zimbardo, delade in en grupp psykologistuderande i hälften fångar och hälften fångvaktare. Källaren på universitetet Stanford användes som fängelse. Omgående anpassade sig personerna till sin grupper, och fångvaktarna hade inga problem att straffa och förnedra fångarna. Redan den andra dagen startade fångarna ett upplopp, och fångvaktarna började plåga fångarna även nattetid när de trodde att forskarna inte såg dem (experimentet pågick bara dagtid). Efter sex dagar avbröts experimentet eftersom våldet hade blivit outhärdligt.
Zimbardo har för några år sedan kommit ut med boken The Lucifer Effect - How to Make a Good Person Evil, och jag hittade en artikel som diskuterade den boken. Eleverna fick läsa den och diskutera innebörden av situationsberoende handlande, och sedan igen försöka knyta det till romanen de läst. Och nu börjar de kunna se att det inte alls är gruppens handlingar som är overkliga. Det är helt andra saker. Pierre Anthon exempelvis, trettonåringen som tillåts hoppa av skolan och sedan tillbringa sina dagar i ett plommonträd. Eller hela vuxenvärlden - till en början helt frånvarande, och sedan, när allt uppdagas, så är de ändå imponerade av barnens hög av betydelse. Så imponerade att ett museum i New York vill köpa den. Surrealistiskt - man vill bara skrika åt dem att ta ansvar och förklara allvaret i vad barnen har gjort!
Så, vilka lärdomar kan jag och mina elever dra efter allt det här? Jo, vi inser att vi antagligen också skulle utföra ofattbara handlingar i ofattbara situationer. Och vi finner tröst i Zimbardos ord att om vi kan acceptera att människan fungerar på det här viset, då kan vi faktiskt förändra det.
Jag tänker att jag ska knyta ihop hela projektet med att visa The Wave. Då har vi fått fundera på det här så pass mycket att vi kanske faktiskt kommer ihåg det. Och först då kan vi försöka förändra det. I en tid när vi från så många håll utsätts för "kampanjer" som vill skapa ett "vi" och ett "de" är det här kanske en extra viktig lärdom att ta med sig? Det finns en fara i det, och det behöver vi komma håg. Alla dagar.
