Är det verkligen skönlitteratur vs sakprosa?

Det har varit en avkopplande sommar för mig i år, och bara ibland har jag fastnat vid inlägg i mediebruset. Något jag fastnade vid var debattinlägget av Lars Melin som publicerades i DN den 17 juli i år. I sitt inlägg argumenterar Melin (docent i svenska vid Stockholms universitet) för att svenskämnet med fördel borde delas i två - ett  för det litterära kulturarvet och ett för färdigheten att läsa och skriva informativa texter. Melins debattinlägg har legat och skavt hos mig sedan dess, och jag har delvis följt debatten i olika sociala medier där det är tydligt att det finns två läger - de som tycker att läsning av skönlitteratur alltid är av godo och de som tycker att mer fokus borde ligga på läsning av sakprosa.

Jag blir provocerad av en del av Melins ganska svepande slutsatser. Det är nog ingen som inte tycker att det är viktigt att unga människor lär sig att läsa och förstå olika typer av text, och att de också förbereds för ett aktivt samhällsdeltagande genom att förstå olika typers uppbyggnad och funktion. Melin skriver att läsning av sakprosa får stå tillbaka till förmån för läsning av skönlitteratur (som ofta benämns klassiker i texten, vilket naturligtvis är en grov förenkling), och att det är ett grundläggande problem i skolan, något som i förlängningen (enligt honom) har stor påverkan på Sveriges Pisa-resultat:


"Ingen vill mena att skönlitteraturen är oviktig eller passé, men den är bara ett av flera underhållningsmedier, och dominerar inte längre (om det någonsin varit så) vare sig kvantitativt eller kvalitativt. Däremot måste det vara skolans uppgift att förmedla skönlitteraturens estetiska, emotionella och kulturella värden vidare till nya generationer. Men denna kulturinsats hjälper knappast upp några Pisaresultat." 

Jag vill gärna komma med ett tillägg i debatten då, det är svårt att se förbi de språkliga vinster som görs när vi läser skönlitteratur (och då menar jag inte skönlitteratur reducerat till klassiker, utan all skönlitteratur). Genom att läsa skönlitteratur får vi en förståelse för språkets uppbyggnad, och vårt ordförråd utvecklas. Denna språkliga kompetens är ovärderlig när vi ska läsa och producera sakprosa. Detta nämner inte Melin alls i sitt inlägg, och det är märkligt enligt mig, språket är ju grunden för all förståelse och textproduktion, och ett naturligt sätt att få till sig detta är genom läsning av skönlitteratur (och annan litteratur). Att reducera läsning av det som inte är sakprosa till en "kulturinsats" är direkt felaktigt. Vidare skriver Melin:

"Mest missuppfattat är det självklaraste av allt. Det är just faktalitteratur som är nyckeln till framgång i skolan, till högre studier och till framgång i alla något så när kvalificerade jobb. Det är bra om de unga läser våra klassiker, men det är förmågan att tillgodogöra sig en rapport eller ett pm som ger dem framgång i livet. Det är också denna förmåga som Pisa mäter.

Det är uppenbart att mycket skönlitterär läsning inte hjälper att bygga denna textkompetens. Den prototypiska romanen intresserar sig för händelser, sakprosa för saker och strukturer."

Det är tråkigt med den här typen av inlägg tycker jag, särskilt eftersom det generellt sett läggs för lite tid på all typ av läsning i skolan. I min värld handlar det inte alls om hur sakprosan får stå tillbaka för att göra plats för skönlitteraturen, det handlar om att vi läser alldeles för lite i skolan. Vi vinner inget på att se förbi de språkliga vinster som görs när vi lägger tid på läsning av skönlitteratur i klassrummet, och den rutinerade läraren ser naturligtvis till att koppla den skönlitterära läsningen till läsning och produktion av sakprosa. Istället för att försöka ge det ena eller det andra mer eller mindre utrymme så bör vi fokusera på att öka den totala läsmängden i skolan. För precis som Melin skriver så finns det mycket som lockar på fritiden, där läsningen inte alls får ta plats för många - desto viktigare då att vi vågar vika mer tid till läsning i våra klassrum.

Efter drygt åtta underbara veckors ledighet är det dags för mig att gå tillbaka till jobbet imorgon. Samma samma fast ändå helt nytt - efter nästan 15 år på gymnasiet ska jag detta läsår pröva högstadiet. Jag kommer fortsätta att överösa mina elever med allsköns läsning, och vi kommer att grotta ned oss i kioskvältare, klassiker, ungdomslitteratur, noveller och annat. Med avstamp i det kommer vi att träna på hur artiklar, rapporter, debattinlägg, instruktioner och annat ser ut och skapas, vilket språk som lämpar sig till vilken text, och varför. Så det så.