onsdag 28 september 2016

Intet. En flört med Lucifereffekten och om gruppers makt över individer.


"Ingenting har någon betydelse, det har jag vetat länge.Så det är ingen idé at göra något, det har jag precis kommit på"

Så inleds Janne Tellers roman Intet. Direkt därefter lämnar Pierre Anthon klassrummet och övriga klass 7a, klättrar upp i plommonträdet som står på hans gård, och som de forna klasskamraterna passerar varje dag på väg till skolan, och hånar dem när de går förbi eftersom de tror att livet är något annat än en resa mot döden.

Övriga elever i klass 7a bestämmer sig för att bevisa för Pierre Anthon att livet visst är meningsfullt, och för att göra det börjar de samla saker som är betydelsefull i en hög inne i ett gammalt nedlagt sågverk. Reglerna är enkla, den som av gruppen har tvingats ge upp någonting får bestämma vad nästa person ska lämna. Men var går gränsen? Vid ett par sandaler? En förlorad oskuld? Eller en död lillebror?

Jag har använt den här romanen många gånger på gymnasiet i kursen svenska 1, men i år lät jag alla mina åttor läsa den. Min upplevelse tidigare år är att de flesta fastnar för boken eftersom den är relativt kort och dessutom lättläst, med en intrig som fångar. Även de som inte gillar själva historien har ofta mycket att säga - det är svårt att inte ha åsikter om en grupp trettonåringar som våldtar, skändar gravar och lemlästar varandra.

Även nu föll det väl ut. Vi läste boken under tre veckor, och hade två stopp på vägen där vi redde ut vad som hade hänt och där jag hade möjlighet att se att alla var med på tåget. När boken var utläst fick eleverna en slutuppgift där de bland annat fick diskutera realistiska och surrealistiska drag som de hittade i den. De flesta tyckte att det var gruppens handlingar som var det surrealistiska - inte skulle någon skära fingret av någon annan bara för att ytterligare en person hade bestämt det! 

Jag försökte ge eleverna lite fler kopplingar utanför boken, och tänkte högt om mitt möte med texten. Jag berättade hur jag, i ett första skede, tänkte att det verkade overkligt att barnen skulle göra alla de här hemska sakerna, men hur jag sedan kom att tänka på de amerikanska soldaterna som misshandlade och kränkte fångar i ett irakiskt fängelse - där fanns ju en likhet. Vid rättegångarna för dessa militärer säger de att de inte förstår hur de kunde göra vad de gjort, men att det var en helt logisk sak att göra i det ögonblicket, i den situationen, med de andra människorna omkring sig.

Vidare pratade jag om The Stanford Prison Experiment, där en grupp forskare, under ledning av Zimbardo, delade in en grupp psykologistuderande i hälften fångar och hälften fångvaktare. Källaren på universitetet Stanford användes som fängelse. Omgående anpassade sig personerna till sin grupper, och fångvaktarna hade inga problem att straffa och förnedra fångarna. Redan den andra dagen startade fångarna ett upplopp, och fångvaktarna började plåga fångarna även nattetid när de trodde att forskarna inte såg dem (experimentet pågick bara dagtid). Efter sex dagar avbröts experimentet eftersom våldet hade blivit outhärdligt. 

Zimbardo har för några år sedan kommit ut med boken The Lucifer Effect - How to Make a Good Person Evil, och jag hittade en artikel som diskuterade den boken. Eleverna fick läsa den och diskutera innebörden av situationsberoende handlande, och sedan igen försöka knyta det till romanen de läst. Och nu börjar de kunna se att det inte alls är gruppens handlingar som är overkliga. Det är helt andra saker. Pierre Anthon exempelvis, trettonåringen som tillåts hoppa av skolan och sedan tillbringa sina dagar i ett plommonträd. Eller hela vuxenvärlden - till en början helt frånvarande, och sedan, när allt uppdagas, så är de ändå imponerade av barnens hög av betydelse. Så imponerade att ett museum i New York vill köpa den. Surrealistiskt - man vill bara skrika åt dem att ta ansvar och förklara allvaret i vad barnen har gjort!

Så, vilka lärdomar kan jag och mina elever dra efter allt det här? Jo, vi inser att vi antagligen också skulle utföra ofattbara handlingar i ofattbara situationer. Och vi finner tröst i Zimbardos ord att om vi kan acceptera att människan fungerar på det här viset, då kan vi faktiskt förändra det.

Jag tänker att jag ska knyta ihop hela projektet med att visa The Wave. Då har vi fått fundera på det här så pass mycket att vi kanske faktiskt kommer ihåg det. Och först då kan vi försöka förändra det. I en tid när vi från så många håll utsätts för "kampanjer" som vill skapa ett "vi" och ett "de" är det här kanske en extra viktig lärdom att ta med sig? Det finns en fara i det, och det behöver vi komma håg. Alla dagar.

söndag 28 augusti 2016

Den framtida dokusåpan om människorna som koloniserar Mars - vår tids "En hjältes död"?



Att arbeta med noveller är ett bra sätt att få in litteratur i undervisningen, och det passar utmärkt när du har lite tid som du vill använda på ett vettigt sätt. På min skola har eleverna varje vecka två lektioner på tjugofem minuter vardera som är tänkta att vara vikta åt läsning. För mig känns det oerhört viktigt att dessa lektioner används på ett bra sätt, att eleverna både får möjlighet att läsa och diskutera det lästa på olika sätt. Jag har inlett terminen med att läsa och bearbeta olika noveller, och nedan följer ett upplägg som bygger på läsning av Pär Lagerkvists En hjältes död.

För er som behöver friska upp minnet så handlar Lagerkvists novell om hur en man får 500 000 kronor för att stå på huvudet på kyrkspiran och sedan falla ned till marken. Mannen ses som en hjälte, och biljetterna till evenemanget säljer slut på nolltid. Mannen intervjuas i olika tidningar och alla människor i byn ser fram emot den stora händelsen, av olika skäl.

"Ett var likväl alla ense om, hur fantastisk och egendomlig denna idé var och att något sådant som detta inte skulle kunnat förekomma annat än i vår märkliga tid med dess hets och intensitet och dess förmåga att offra allt."

Nåväl, dagen kommer och mannen faller från kyrktornet och dör. Människor går, lite besvikna, därifrån.

"En förhoppningsfull ungdom offrad på det viset. Man gick missbelåten hemåt, damerna spände upp parasollerna mot solen. Nej, att ställa till med sådana rysligheter skulle då egentligen vara förbjudet. Vem kunde ha nöje av det? När man tänkte rätt efter var det ju upprörande alltsammans."

Ingången till uppgiften är att ta de tre orden konsortium, kyrkspiran och djärvt (som återfinns i inledningen av novellen) och gå igenom med eleverna. Vad betyder orden helt enkelt. Jag ger eleverna tre meningar där orden används, och sedan får eleverna enskilt skriva tre meningar - en för varje ord - där orden används korrekt. Gemensamt går vi igenom några exempel. Sedan får eleverna skriva en mening som innehåller alla tre orden. Vi lyfter några exempel i hela klassen. Det här sättet att inleda berättade Jenny Edvardsson om på sin föreläsning under SETT-dagarna i Stockholm i april.

Nu läser vi novellen - eleverna har texten framför sig och jag läser högt. Novellen är bara två sidor lång, så det tar inte många minuter. Vi hinner också lufta några spontana tankar kring det lästa innan dagens tjugofem minuter är slut. Jag skickar iväg eleverna med frågan: "Finns det någon motsvarighet till det vi har läst i vår tid?"

Nästa gång vi ses så kopplar jag tillbaka till novellen, och i mindre grupper får de sedan diskutera frågan om det finns några motsvarigheter i vår tid, och vad dessa i så fall skulle kunna vara. Vi lyfter upp tankar från de olika grupperna i helklass innan vi går vidare. Tillsammans läser vi artikeln "Flera svenskar vill kolonisera Mars" (SvD 13 januari 2014). Eleverna får sedan återgå till sina grupper och fundera - är detta att jämföra med den unge mannen i novellen? Varför? Varför inte?

Vi knyter ihop diskussionen i helklass och lägger Lagerkvist åt sidan så länge. Kanske har några tankar kring det mer allmänmänskliga väckts. Vad är vi människor beredda att offra för våra femton minuter i rampljuset i vår tid? Och på vilka sätt skiljer det sig från vad människor för hundra år sedan var beredda att offra?

Kanske fungerar det här upplägget även för dig? Det går naturligtvis att bygga in i ett större tema om man så vill, men jag tänker att det också finns något befriande med den här typen av kortare uppgifter, som trots att de snabbt är gjorda inte på något sätt gör avkall på tankeverksamheten hos varken läraren eller eleverna.

tisdag 9 augusti 2016

Är det verkligen skönlitteratur vs sakprosa?



Det har varit en avkopplande sommar för mig i år, och bara ibland har jag fastnat vid inlägg i mediebruset. Något jag fastnade vid var debattinlägget av Lars Melin som publicerades i DN den 17 juli i år. I sitt inlägg argumenterar Melin (docent i svenska vid Stockholms universitet) för att svenskämnet med fördel borde delas i två - ett  för det litterära kulturarvet och ett för färdigheten att läsa och skriva informativa texter. Melins debattinlägg har legat och skavt hos mig sedan dess, och jag har delvis följt debatten i olika sociala medier där det är tydligt att det finns två läger - de som tycker att läsning av skönlitteratur alltid är av godo och de som tycker att mer fokus borde ligga på läsning av sakprosa.

Jag blir provocerad av en del av Melins ganska svepande slutsatser. Det är nog ingen som inte tycker att det är viktigt att unga människor lär sig att läsa och förstå olika typer av text, och att de också förbereds för ett aktivt samhällsdeltagande genom att förstå olika typers uppbyggnad och funktion. Melin skriver att läsning av sakprosa får stå tillbaka till förmån för läsning av skönlitteratur (som ofta benämns klassiker i texten, vilket naturligtvis är en grov förenkling), och att det är ett grundläggande problem i skolan, något som i förlängningen (enligt honom) har stor påverkan på Sveriges Pisa-resultat:


"Ingen vill mena att skönlitteraturen är oviktig eller passé, men den är bara ett av flera underhållningsmedier, och dominerar inte längre (om det någonsin varit så) vare sig kvantitativt eller kvalitativt. Däremot måste det vara skolans uppgift att förmedla skönlitteraturens estetiska, emotionella och kulturella värden vidare till nya generationer. Men denna kulturinsats hjälper knappast upp några Pisaresultat." 

Jag vill gärna komma med ett tillägg i debatten då, det är svårt att se förbi de språkliga vinster som görs när vi läser skönlitteratur (och då menar jag inte skönlitteratur reducerat till klassiker, utan all skönlitteratur). Genom att läsa skönlitteratur får vi en förståelse för språkets uppbyggnad, och vårt ordförråd utvecklas. Denna språkliga kompetens är ovärderlig när vi ska läsa och producera sakprosa. Detta nämner inte Melin alls i sitt inlägg, och det är märkligt enligt mig, språket är ju grunden för all förståelse och textproduktion, och ett naturligt sätt att få till sig detta är genom läsning av skönlitteratur (och annan litteratur). Att reducera läsning av det som inte är sakprosa till en "kulturinsats" är direkt felaktigt. Vidare skriver Melin:

"Mest missuppfattat är det självklaraste av allt. Det är just faktalitteratur som är nyckeln till framgång i skolan, till högre studier och till framgång i alla något så när kvalificerade jobb. Det är bra om de unga läser våra klassiker, men det är förmågan att tillgodogöra sig en rapport eller ett pm som ger dem framgång i livet. Det är också denna förmåga som Pisa mäter.

Det är uppenbart att mycket skönlitterär läsning inte hjälper att bygga denna textkompetens. Den prototypiska romanen intresserar sig för händelser, sakprosa för saker och strukturer."

Det är tråkigt med den här typen av inlägg tycker jag, särskilt eftersom det generellt sett läggs för lite tid på all typ av läsning i skolan. I min värld handlar det inte alls om hur sakprosan får stå tillbaka för att göra plats för skönlitteraturen, det handlar om att vi läser alldeles för lite i skolan. Vi vinner inget på att se förbi de språkliga vinster som görs när vi lägger tid på läsning av skönlitteratur i klassrummet, och den rutinerade läraren ser naturligtvis till att koppla den skönlitterära läsningen till läsning och produktion av sakprosa. Istället för att försöka ge det ena eller det andra mer eller mindre utrymme så bör vi fokusera på att öka den totala läsmängden i skolan. För precis som Melin skriver så finns det mycket som lockar på fritiden, där läsningen inte alls får ta plats för många - desto viktigare då att vi vågar vika mer tid till läsning i våra klassrum.

Efter drygt åtta underbara veckors ledighet är det dags för mig att gå tillbaka till jobbet imorgon. Samma samma fast ändå helt nytt - efter nästan 15 år på gymnasiet ska jag detta läsår pröva högstadiet. Jag kommer fortsätta att överösa mina elever med allsköns läsning, och vi kommer att grotta ned oss i kioskvältare, klassiker, ungdomslitteratur, noveller och annat. Med avstamp i det kommer vi att träna på hur artiklar, rapporter, debattinlägg, instruktioner och annat ser ut och skapas, vilket språk som lämpar sig till vilken text, och varför. Så det så.

tisdag 24 maj 2016

"Om vi inte har tid att läsa i klassrummet, vad har vi då tid med?"


Idag har varit en riktigt bra dag. Ni vet, en sån dag som man egentligen inte kan kosta på sig så här års när uppsatser ska bedömas och betyg ska sättas. Men jag fick den i alla fall eftersom jag har förmånen att vara handledare i Läslyftet på vår skola nästa år, och idag var det dags för det första utbildningstillfället.

Först, direkt efter det överdådiga fikat (tur att man inte är på kurs för ofta - jag skulle antagligen föräta mig rätt snabbt), fick vi en inledande presentation av kursens upplägg och bakomliggande tankar. Rätt mycket praktisk information som var så intressant som information av den typen kan vara - lite lagom alltså. Sedan fick vi dela upp oss lite, och det var då det började hända saker.

Jag hamnade i en grupp som av en mycket inspirerande, kunnig och vältalig kvinna vid namn Mary Ingemansson fick en snabb genomgång av Judith Langers tankar om litteraturens betydelse för människor i allmänhet, och för barn och ungdomar i synnerhet. Detta går att läsa om i Litterära föreställningsvärldar. Ett citat från Judith Langer själv:

"Litteratur spelar en viktig roll i våra liv, ofta utan vår vetskap. Den ger oss förutsättningar att utforska både oss själva och andra, att definiera och omdefiniera vilka vi är, vilka vi skulle kunna bli och hur världen skulle kunna se ut."

Alldeles fantastiska ord, som drabbar mig hårt. Det är ju det här det handlar om - det är ju det här som gör att boken är, och måste tillåtas att fortsätta vara, den naturliga mötesplatsen i våra klassrum. En plats där vi kan samlas, läsa och samtala för att på så sätt lära oss något nytt om oss själva, om varandra och om vår omvärld. Det är ju därför vi fortsätter att sätta böcker i händerna på våra elever, även fast de gör allt för att komma undan.

Dagen fortsatte sedan med olika övningar och uppgifter som alla var givande och hjälpte till att göra den här dagen så lyckad. Men det jag bär med mig hem är trots allt Marys ord, och hennes entusiasm när hon förmedlade orden till oss. Jag ser med tillförsikt fram emot den fortsatta utbildningen, och jag ser med tillförsikt fram emot nästa läsårs Läslyft. Och jag väljer att avsluta, och sannerligen instämma med, föreläsarens ord: "Om vi inte har tid att läsa i klassrummet, vad har vi då tid med?"

Ha en fortsatt fin vecka!

onsdag 18 maj 2016

Panoptikon, inbillade försummade positiver och en längtan av att vara en del av det omöjliga.



Mitt i den värsta betygshetsen och medan högarna av nationella prov samlar damm har jag passat på att läsa en relativt ny ungdomsroman. Tajmingen är inte perfekt som sagt, men eftersom jag har fått möjlighet att delta i ett livesänt boksamtal tillsammans med några andra svensklärare i regi av Jenny Edvardsson (här hittar du hennes blogg) så blev det trots allt av. Och vet ni, är det någon gång man ska unna sig att riktigt försjunka i en god bok så är det nog så här års, när belastningen är så hög för oss lärare.

I alla fall, anledningen till att jag valde just Den ökända historien om Frankie Landau-Banks var att jag inte känner mig så himla uppdaterad på nyare ungdomslitteratur, och just nyare ungdomslitteratur är temat för dagens boksamtal. Mina kunskaper sträcker sig inte längre än till John Greene, så jag gick in i en bokhandel och frågade helt enkelt vad för nyskriven litteratur för ungdomar som hon kunde rekommendera. Jag fick många böcker i min hand, och jag fastnade för denna.

Frankie Landau-Banks ska precis börja sitt andra år på den prestigefyllda internatskolan Alabaster. Under sommaren som gått har hon utvecklats till en ung kvinna och får plötsligt uppmärksamhet från äldre pojkar. Hon börjar dejta sistaårseleven Matthew Livingston, och plötsligt befinner hon sig i nya sociala sammanhang och får en helt ny social status.

Snabbt kommer hon underfund med att Matthew är med i ett hemligt sällskap, ett sällskap som enbart är öppet för killar. Fast besluten att inte låta sig nedvärderas till något som är mindre värd bara för att hon är tjej börjar Frankie fundera på hur hon kan bevisa för Matthew och de andra att hon är minst lika smart, och en minst lika värdig medlem som de är.

Romanen är intressant om jag bara pratar om handlingen - den är intressant från början, och författaren leder oss genom berättelsen och får oss att vilja fortsätta vår läsning. Men det allra mest geniala är hur författaren plockar in tankar kring panoptikon i sin berättelse.

Panoptikon: I modern mening är panoptikon ett datorstött informationssystem som används främst för övervakning. Begreppet går tillbaka på den brittiske samhällsreformatorn Jeremy Benthams idéer om hur fängelser borde konstrueras: cirkelrunda byggnader med celler som tårtbitar och med ett centralt övervakningstorn varifrån övervakaren ser allt. (NE.se)

Panoptikon har också en slags överförd betydelse, du vet, den här känslan av att någon ser dig hela tiden, och därför undviker du att göra saker som du inte borde. Med hjälp av tanken och begreppet panoptikon så skapar författaren en känlsa av samhörighet, eftersom vi snabbt förstår känslan av att vara betraktad när ordet dyker upp. Något som faktiskt formar oss människor vare sig vi vill det eller inte.

En annan mycket rolig detalj för en språknörd som jag själv, är hur hon leker med språket. Matthew Livingston är något av en språklig besserwisser, och i ett samtal "undervisar" han Frankie i hur ord är uppbyggda med prefix och huvudord, exempelvis det positiva ordet information och lägger till ett prefix för att få en negation desinformation. Utifrån detta exempel skapar Frankie delvis egna ord, som hon kallar för inbillade försummade positiver. Det är, enligt hennes definition, ord som utan sitt negationsprefix inte blir ett riktigt ord, utan man kan istället hitta på ett eget. Exempel på detta är impulsiv. Utan negationsprefixet finns enbart pulsiv kvar, och det ger hon då betydelsen försiktig - alltså en motsats till impulsiv. Struktion som betyder uppbyggnad och som kommer från ordet destruktion. Underbart, eller hur!

Hur kan man då använda den här romanen i sitt klassrum? Jag kan se hur den passar inom flera teman. Dels kan den vävas in i diskussioner kring övervakningssamhället och då också den inbillade övervakningen. Till tanken om panoptikon, i den vidare betydelsen, så finns det mycket skrivet, bland annat av Foucault. Detta kan med fördel kan diskuteras för att få eleverna att fundera över tillvaron, och då både den yttre styrda och den inbillade styrda. Helt enkelt vad det är som formar samhället och människan, utan att det för den delen utövas av någon särskild aktör.

Ordkunskap blir en given följd när vi läser. Ett ypperligt tillfälle att diskutera hur ord är uppbyggda, och inte minst i andraspråksundervisningen tror jag att det här är en fantastisk bok att plocka in, av den orsaken. Slutligen har vi det här med hur förutsättningarna kan se helt olika ut enbart beroende av vilket kön vi har. Är du kvinna spelar det ingen roll hur smart du är - i en herrklubb blir du inte insläppt. Här blir det tydligt att det enbart beror tradition - ingen kan förklara varför flickor inte släpps in i sällskapet, förutom det faktum att de är just flickor, och flickor har aldrig haft tillträde dit.

Men, nu står ju sommaren för dörren, och höstens planeringar gör vi nog bäst i att spara till hösten. Den ökända historien om Frankie Landau-Banks fungerar fint i vilken hängmatta som helst, och jag rekommenderar den varmt till både ungdomar och vuxna. En fin läsupplevelse helt enkelt!

Så, nu återvänder jag till mina dammiga högar av nationella prov och fortsätter drömma om en mer jämlik värld. Och om en varm sommar med glittrigt hav och ljumma vindar!

onsdag 11 maj 2016

Guldgruvan UR - varför jag använder Hej Litteraturen! i min undervisning.


För några veckor sedan fick jag möjlighet att skriva ett blogg-inlägg hos ur-pedagogerna samtidigt som jag var gästredaktör på ur skola. Det var en rolig erfarenhet och jag fick möjlighet att fundera över varför jag gillar vissa program från UR som jag använder mig av i min undervisning. Det var nyttigt i sig, för ibland inser jag att jag gör saker rent slentrianmässigt - jag har ju gjort så tidigare i år, så varför inte i år? I vilket fall som helst, jag publicerar här blogg-inlägget jag skrev då, där jag förklarar hur jag använder mig av programmet Hej litteraturen! Kanske är det någon som kan inspireras av det och få en fin ingång i litteraturhistorien?

Jag har alltid älskat att läsa! Jag lärde mig läsa långt innan jag började i första klass, och sedan dess har jag läst. När jag gick på gymnasiet och läste barn- och ungdomskunskap så nämndes bokslukaråldern - gissa om jag kunde relatera! Jag minns hur jag hängde i timmar på biblioteket, och hur jag gick där ifrån med en papperskasse med böcker i vardera hand. När mina lärare delade ut böcker i skolan och sa att vi skulle läsa dem och lämna in en recension två veckor senare så gjorde jag det. I min värld gjorde nog alla det. Trodde jag.

Nu, många år senare, och efter fjorton år som lärare så inser jag att den taktiken - dela ut en bok och be eleverna läsa hemma - fungerar ganska dåligt generellt. Antagligen fungerade det inte särskilt bra när jag gick i skolan heller, men det förstod jag inte då. Varje läsår när jag tar emot grupper av nya elever så får jag höra “jag har aldrig läst en hel bok” från flera elever. Och det stämmer nog i de flesta fall.

Hur gör vi då, för att utjämna de enorma orättvisor som cementeras mellan läsare och ickeläsare? Undersökningar visar att de som inte läser eller blir lästa för får stora svårigheter att klara samhällslivet då deras ordförråd blir alldeles för litet. Ja, läsa måste vi, och vi måste aktivt söka vägar att få eleverna att ta sig igenom litteraturen. Det är ofta lättare att få dem att tackla, ta sig igenom och ofta också uppskatta en mer nyskriven bok, och redan där har vi vunnit mycket.

Vi har dock i våra styrdokument uppdraget att lära eleverna att förstå kopplingen mellan litteratur och samhälle under olika tider i historien. Här finner jag stor hjälp i Hej litteraturen! Programserien gör nedslag i de flesta litteraturhistoriska epokerna, och utan att förenkla och lägga tillrätta så har det en ton och infallsvinklar som tilltalar de flesta. Att starta upp ett litteraturmoment med ett avsnitt ur Hej litteraturen! ger eleverna en god förförståelse av epoken och är inspirierande på många sätt.

Det jag som lärare uppskattar allra mest är just hur man i programmen har fokuserat på att plocka fram det som är allmänmänskligt - det som gör oss till människor och det som de flesta av oss faktiskt kan relatera till. När eleverna förstår att människor som levde för 2000 år sedan, 700 år sedan eller 150 år sedan faktiskt i många avseenden var som vi, ja, då känns litteraturen från den tiden lite lättare att ta till sig tycker jag. Och jag kan välja att spinna vidare på de namn från epoken som presenteras i avsnittet, knyta an till andra författare från nu och då, och i slutändan även få eleverna att se sambanden och likheterna med oss här och nu. Det är en fantastisk hjälp i undervisningen, och jag har märkt att eleverna uppskattar de kopplingar till vår tid som görs i de olika avsnitten. Det tycks vara något som gör historisk litteratur mindre skrämmande.

Så, med hjälp av Hej litteraturen har jag kunnat skapa undervisning som gör att även de mer läsovana eleverna känner sig delaktiga och känner att den litteraturen även är till för dem. Det är fantastiskt när eleverna börjar diskutera litteratur i klassrummet. Det är en otrolig känsla när de stannar till vid katedern för att se vad det är för bok jag läser. När de delar med sig av sina egna boktips till mig i filmad form (jag samlar, och de gör detta helt frivilligt) är lyckan stor. Men det som gör mitt lärarhjärta allra lyckligast är när jag, deras lärare, delar ut en roman och säger att vi ska jobba med den de närmsta veckorna - låter dem börja läsa och känner hur lugnet sänker sig över klassrummet när de nu, faktiskt riktigt vana läsarna - tar sig an det nya verket. De kanske inte alla var klassiska bokslukare i 11-årsåldern, men nog går det att få dem att sluka böcker nu istället, när de närmar sig 18. Och det är inte så dumt det heller.

tisdag 10 maj 2016

Tankar kring avsaknaden av skönlitteratur i Skolverkets Läslyft


Vår skola ska vara med i Skolverkets Läslyft 2016/2017. Ingen är gladare än jag för det. Lika glad kanske, men inte gladare. Idag var jag på den inledande konferensen för handledare och rektorer i Stockholm, och vi fick då utförlig information om utformningen av Läslyftet samt bakgrund, syfte och tänkta mål. Det finns många intressanta moduler att välja mellan, både på grundskolan och på gymnasiet, moduler som har till syfte att på olika vis sätta fokus på texter och textproduktion.

Vad som förvånar mig, och som också gör mig besviken, är avsaknaden av moduler som har ett tydligt fokus mot skönlitteratur. Det finns en modul i grundskolan och vi fick veta att det var en modul under konstruktion för gymnasieskolan. För mig är det märkligt att inte dessa moduler kommer först, och framför allt att de inte är fler. Vi informeras ju om att Läslyftet inte är en quick-fix, utan att det är en förstärkning av ett arbete som redan finns och som förväntas fortgå. Hur kan det då vara så att skönlitteraturen får en så pass perifer position i sammanhanget?

Vi pratar om att skapa kontext för elever, och var kombineras kontext och språk på ett bättre sätt än i skönlitteraturen? Var skapas flest förutsättningar för att utveckla sitt språk, om inte i skönlitteraturen? Det fantastiska i att försjunka i en roman utan att se den omedelbara nyttan med det är något som inte får förminskas. När vi gör det, och lägger fokus på att enbart utveckla läsandet i förhållande till olika ämnen och ämnestexter, då blir ju det en quick-fix även om det inte var syftet.

Jag tror att en anledning till att det ser ut så här är för att vi lättare ska få med oss alla lärare på tåget. Och den tanken är god naturligtvis, men om vi inte ens kan få lärarkåren att inse vikten av att läsa för läsandets skull, då får vi nog problem med att övertyga eleverna om detsamma.

Så, det är ju lätt att kritisera, eller hur? Jag vill vara tydlig med att jag tror mycket på det här Läslyftet, och jag tycker att många av de moduler som erbjuds verkar både spännande och nödvändiga. Jag blir bara ledsen över att skönlitteraturen inte har fått den framskjutna plats som den förtjänar och som den faktiskt måste få ha om vi ska kunna vända trenden och på riktigt öka unga människors läsförståelse och faktiskt också läsintresse. Jag undrar när vi ska våga satsa på litteraturen och via den skapa en generation av kritiskt tänkande människor? I litteraturen lär vi oss ju allt; vi lär oss om det allmänmänskliga, vi lär oss om olika samhällen i olika tider, vi lär oss om andra, och inte minst, vi lär oss om oss själva.

En liten vädjan således från mig. Våga låta litteraturen ta plats i ert klassrum! Dra nytta av alla historier som finns från nu och då som har fängslat människor i olika tider. Läs mycket och ofta. Knyt an till det som är aktuellt i vårt samhälle idag och se vad vi kan lära oss av det. Tillsammans kan vi låta litteraturen få den framskjutna plats som den faktiskt förtjänar, och då tror jag att läsningen av de specifika ämnestexterna faller sig mer naturligt för de allra flesta.